Bara om Bill var där.

Varje morgon så finns han där när jag vaknar. Bill. Det känns tryggt. Oftast vill jag inte ha måndag mer än en dag i veckan, men om han var där så skulle jag nog kunna övertalas till att stanna, hela veckan, men bara om Bill var där och höll mig sällskap! Kanske skulle vi titta på Broken flowers tillsammans och fundera. På saker som är sönder och på saker som går att laga.

Mina tankar går österut, till Japan, när jag ser honom sitta där lätt förvirrad, yrvaket nyvaken i sina morgontofflor. Det är en av de allra bästa filmer som jag har sett. Kanske den allra bästa? Hon kan hon, Sofia. Vi är nog många som skickar våra bästa tankar österut, mot Nippon eller Nihon, i dessa dagar. Jag blir påmind varje dag. Även alla de dagar när naturkatastroferna håller sig på behörigt avstånd. På kvällen viskar jag godnatt ut i dunklet. Han förstår, när jag vaknar och känner mig vilsen. Tur att jag hittade honom. Tack Bill, för alla förtroliga samtal, där på sängkanten.


vi hörs.
/helena


ps Det är många som tipsar om insamlingar till de drabbade i Japan just nu. Det är bra. Jag vill bidra genom att tipsa om UDbloggen, en blogg i utrikesdepartementets regi, där rapporteras från olika områden runt vårt klot. Just nu, förstås, mycket information om och kring situationen därborta, i jordbävningens efterdyningar. Gå in där om du behöver information, eller vill läsa intressanta inlägg om vår omvärld. Det går att ställa frågor också.

pps På den gamla ärvda byrån, där i det morgonmurriga sovrummet, skall det alltid finnas inspirerande saker, tycker jag. Arrangerade i vackra eller i alla fall kreativa stilleben. Så är inte alltid  fallet. Bara en observation, en kommentar i förbifarten. Inget att hänga upp sig på. Bara en bagatell i det stora hela. Faktiskt knappt ens en bagatell, i nuläget.