Flora och Pomona

Jag tänkte nästan sätta rubriken "Karlfeldt is the shit!", men jag besinnade mig, det kändes på något sätt för respektlöst, även om hans ord, trots gammaldags rim känns så moderna!? (kolla in utdraget nedan!)

Finns det något vackrare än gamla böcker?  Visste ni att den 8:e april är det exakt 80 år sedan Erik Axel Karlfeldt dog? Mina böcker är en minnesupplaga, Wahlström & Widstrand, ifrån just det året, 1931. Blå skinnband med patina. Tummade, lästa, älskade av någon. Märkta med (den förre:) ägarens sigill, på skinnets insida.. Längst ut på varje lätt gulnad sida finns en tunn guldkant. Varje blad slutar med guldkant!

Under sommaren 1895 färdigställde Karlfeldt sin debutbok Vildmarks- och Kärleksvisor. Försäljningsmässigt blev boken ett fiasko med endast ett par hundra sålda exemplar. (enl Wikipedia) Vilken tröst för alla kämpande poeter att veta att Karlfeldt som fick nobelpriset, visserligen postumt men ändå, också fick kämpa i början.

Flora och Pomona, två vackra kvinnor? Ja, Pomona är fruktens och trädgårdarnas gudinna enl romersk mytologi. Flora, hon  personifierar våren. Hinner du bara trycka på en enda länk idag *ler* så välj Flora, under namnlänken döljer sig en ljuvlig rund målning av vårens gudinna, med uppvaktande kavaljer! Flora och Pomona är, också, ett av Karlfeldts verk. Den bokrygg som är vackrast solblekt bland mina band. Kanske en favorit. Öronmärkt av någon. Kanske i väntan på våren?

Vid den här tiden på året känns det som att nästan alla drömmer om våren... sol, värme, skog och mark. Tänk att det gjorde vår poet också, för mer än hundra år sedan! Läs gärna ett par utdrag ur dikten "En vandringsdag", från debutboken, redan nämnda Vildmarks-och Kärleksvisor:


                               "...Nu vill jag ränseln kasta
                                   och här i backen rasta.
                                   Därnedan vilar ängen, en mognande blondin,
                                   där lyser gul ranunkel
                                   i klöverbladens dunkel
                                   och tisteln lyfter kungligt sin krona av karmin...."

                              "...Och hasselsnåret vyssar...
                                  Så ljuvt som sövd vid kyssar
                                  av ett par kära läppar, på skogsfruns mjuka arm
                                  jag somnar, medan glida
                                  jag känner mot min sida
                                  vid djupa andetagen en tuvas unga barm.

                                  Lång är min lugna slummer
                                  bland mjölonris och lummer;
                                  då skär i mina öron ett gällt, förtvivlat skri.
                                  Yrvakna ögon skönja
                                   kvällshimmeln, röd som mönja,
                                   och under den en ormvråk, som seglar trögt förbi."



Jag hör fåglar kvittra, as we speak, eller as I write... kanske har vi hjälpt våren lite på traven, jag och Karlfeldt.
:)
så hörs vi snart
/helena


ps Jag tänker lite extra på mina svärföräldrar när jag läser Karlfeldt, de ligger nära varandra nu, vilande på samma kyrkogård. Och nära naturen.
pps Glöm inte att titta in på FABRIKEN!, för mer söndagsinspiration.