Här sitter jag och är inte alls ledsen. Snarare glad. Utanför visar solen sitt rätta ansikte. Här finns inga tårar alls faktiskt. Inget vatten överhuvudtaget. Mer än i vit, något fryst form då. Och i kranen! Men bilden jag fångade, mellan vindrutetorkartagen, häromdagen, blev så fin. Och på Youtube, medan jag letade efter något helt annat, hittade jag den här fina sången. Fint söker fint liksom och den är fin även glada dagar. Fortfarande, snart 50 år senare. Sången är mycket äldre än jag! Tra-la-laa!
- Mina tårar fanns i regnet, läste jag, nästan varje dag, där på min anslagstavla i kork. I tonårsrummet. På åttiotalet. Raderna fanns i en något pekoral, lite malplacerad, religiös dikt som jag envist lät sitta kvar under många år. Man kan ju undra varför. Jag undrar varför. Tröst för ett tunnhudat tonårshjärta?
Stillbilderna som rullar förbi i videon är inte bara svarta och vita. De har fler nyanser än så. Jagger skymtar förstås, också, förbi. Men mest syns Marianne. Och hörs!
och det gör vi också.
:)
/helena
ps "... jag lärde mig att änglar bara finns i snö ..." säger Krunegård. Fint var ordet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar