Nyckeln

Eller nycklen som det heter på småländska. :). Hur jag än funderar och funderar kan jag inte lista ut vad som egentligen är nyckeln till en bra film. Det går nog aldrig riktigt att sätta fingret på det, det är bara något som finns där. En känsla. Något som pirrar till i hjärtat och fladdrar i magen. En känsla som man gärna vill ha kvar länge inuti sig.

För ett par dagar sedan såg jag i min statistik att någon hade webbsökt på 'små ljus' och (nog till sin förvåning) bl a hamnat på mitt inlägg "Två små ljus". Det påminde mig om filmen som vi såg förra helgen. En sådan där film som jag kommer bära med mig länge. Förhoppningsvis kommer ett frö av den att stanna kvar hos mig för alltid. Inuti.

För jag vill aldrig glömma.

Innan filmen hade jag aldrig ens hört talas om Vel' d'Hiv. Det känns hemskt.

Något som jag i alla fall har lagt märke till, ganska ofta, är att jag återkommer till filmer som bygger på böcker. Eller verkligheten. Eller både och. De är nästan alltid sevärda. Åtminstone om man inte har läst boken innan man ser filmen. Och det hade jag inte i det här fallet, men jag skulle kunna tänka mig att göra det nu efteråt, för tänk om den är ännu bättre?!!

Så missa inte Sarah's nyckel!

(Elle s'appelait Sarah)

Kristin Scott Thomas i all ära, att hon tillhör skådisarnas créme de la créme har jag vetat ändå sedan jag såg henne här! Men det är den lilla flickan, Mélusine Mayance, som bländar med sitt skådespel. Hon är Sarah!

För er som vill veta mera, läsa mera, titta mera, få fler åsikter, innan ni ser filmen, är det bara att klicka sig fram.

så hörs vi sedan

:)

/helena

ps Så vad har då ABBA med det här att göra? undrar säkert vän av ordning. Svaret? Hm. Ingenting alls egentligen. Mer än att Agnetha alltid hade den där glöden runt sig. Alltså Agnetha a.ka. min blonda kompis i låg- och mellanstadiet  - hon som alltid va' Agnetha. En annan fick nöja sig med att vara Frida. Inget fel med det, men den där riktiga "glowen" hade bara fröken Fältskog. Se bara på mina foton ovan; jag var tvungen att dölja henne bakom en fjäder... för att Frida - a.k.a. den lilla hopprepssjungande helenan - också skulle få lite välförtjänt uppmärksamhet. Men som sagt, egentligen, har de inget alls med filmen att göra, eller inlägget. De bara råkar finnas där på kortet, alldeles bredvid mitt favoritsmycke. Nyckeln. Upphittad på botten av en låda. På auktion.

Surprise? I think not. :)