Oh Mandy

Kommer ni ihåg den där serien som gick för ett tiotal år sedan som handlade om en tjej som var - död! Jo, om jag inte minns helt fel så hade hon fått en toalettstol, eller i alla fall någon del av den, i huvudet. En flygplanstoalett! A loo from heaven, skulle man kanske kunna säga om man ville vara lite vitsig. Och det vill man ju!

Jag minns att jag tyckte att tjejen i huvudrollen var bra. Mandy någonting hette hon enligt rollistan. Trodde jag. Det visade sig att hon hette något helt annat och Mandy - det var en man. En riktig man.

Mandy Patinkin är ett av de stora skälen (ett av de andra stora skälen vet ni redan att jag diggar skarpt!) till att jag suttit som fastklistrad vid den fyrkantigaste av rutor i tolv hela avsnitt. Vår tjocka tv kommer att kännas mycket tunnare utan dig, Mandy!

"Oh Mandy - you came and you gave without taking"

Ni känner säkert igen sångstrofen ovan, hoppas jag, annars måste ni tro att jag har blivit helt galen, eller gått i barndom eller i alla fall tonår. Den är förstås skriven av Barry Manilow. Här, klick hittade jag en så fin version från 1978 med en ung och nästan lite söt Barry M. I vit glittrig väst och blåaste skjorta, med en krage värd namnet. En KRAGE!

"... and I need you today - Oh Mandy"

Tur att det kommer en säsong två! Jag var precis på väg att tycka att slutscenen i det sista avsnittet var lite trist, inte scenen i sig, men innebörden, men när jag förstod att det kommer en fortsättning var det bara att konstatera att det var en cliff-hanger av rang. Ganska hög rang.

Jag har sagt det förr, jag säger det nu och kommer säkert att säga det många gånger till; Det är underbart med alla välgjorda OCH välspelade serier som visas nuförtiden. Men. Ett Stort men. Det blir så lite tid över att läsa. Suck. Bloggar. Och Anna Karenina. Och en massa annat. I-landsproblem kallas det visst.

"... I never realized how happy you make me - Oh Mandy..."

I går hann jag i alla fall springa in på Myrorna och skaffa en ny medlem, nej två nya medlemmar till vårt menageri här hemma. Två sötnosar från Down Under. På ett par av fotona ovan tror jag att Mannen försöker illustrera hur de ser ut - han lyckas väl, hm,
så där. Ni får bedömma själva när de lyckats charma sig in på en blogg nära er.


See you later.
:)
/helena



ps De numera, nästan, mogna männen i det snart f.d. pojkbandet, förlåt karlbandet måste det väl kallas nu då - Westlife har gjort en ganska skön version av Mandy.
Tycker jag.