Osnutet är bäst

Jag hade lovat mig själv att idag skulle det bli ett roligt inlägg, med mååånga bilder. Och ett litet tips - i alla fall till er som bor någotsånär (det är så många som särskriver nuförtiden, eller sär skriver ska det förstås va', så jag förbehåller mig rätten att hålla ihopskrivandets fana högt!) i närheten... Men, men något kom emellan. Snor. Ledsen att nämna det ordet i samma stycke som 'roligt inlägg', men ibland finns inga lämpliga omskrivningar för sanningen.

Precis när jag trodde att jag klarat mig, visserligen har bröstet pipit, rosslat och skrikit på hjälp (jo, jag lovar det låter så) på en för mig okänd, men väsande dialekt i nästan en vecka nu, då kom den otäcka fridsstöraren på besök. Oväntat besök. Hör själv hur naiv jag låter, som om förkylningar skulle vara något oväntat i dessa kyliga tider. Jaja, hoppet är kanske det sista som överger människan trots allt.

Så jag visste inte riktigt vad jag skulle skriva om idag. Det verkar knappt ens bli en tumme... möjligtvis ett litet lillfinger att linda er lästörstiga runt?

Nu är det snart dags att dra sig ut mot köksregionerna, odiskat är tyvärr sällan bäst. I ugnen puttrar en tillräckligt god TV-dinner för att snart göra mig ohungrig. Och i DVD:n snurrar strax något otråkigt runt i laserns röda sken. Så helt onöjd är jag ändå inte.



OCH vi kommer nog att höras lite mer än vanligt, för om jag blir tillräckligt uttråkad så kommer jag nog in här lite oftare för att umgås med er. Hm. Det där lät nog lite obra är jag rädd, men ta det för vad det är - en komplimang! För här inne med er trivs jag som allra bäst. Oförskämt bra!

:)
/helena


ps Måste bara brasklappa mig lite så här efter slutet, för tänk om jag däckar helt!?! Då hörs vi kanske mindre än vanligt. Håll tummarna!