Här sitter jag. Och försöker samla tankarna, det går så där. I min hjärna cirklar alla minnen runt - som ett hungrigt rovdjur som vaktar på sitt byte. Och hela tiden, precis hela tiden, spelas den där låten upp, på högvarv, inuti mitt huvud. Ja, jag vet vad den vill säga mig. Oss. En påminnelse.
Tidigare i kväll såg vi en bra film. Tankeväckande. Trösterik på något sätt, trots det urskiljningslösa, meningslösa våldet. En vacker film, i både anden och köttet. Med köttet menar jag i det här fallet - naturen, även människans natur.
Se "Gudar och människor" (originaltiteln är bättre "Des hommes et des dieux"), om du liksom jag kan vara lite sen med att hinna hitta och se guldkornen. Den bygger på verkliga händelser - som så ofta när det är hemskt...
... och bra!
Idag orkar jag inte vara lika länkfull som vanligt, men om ni tillhör dem som vill läsa recensioner innan ni tittar, så såg jag ett par skymta förbi. Bara att söka på titeln. Här, klick! hittar ni i alla fall en trailer. En liten försmak, på filmens - och livets - kontraster.
Visst är det lustigt det där med minnen. Ena sekunden tänker man på något som får en att skratta så att magen skakar som av konvulsioner - för att i nästa sekund bli överrumplad av en helt annan bild. En minnesbild i bakhåll. Ett minne som får ögonen att svämma över på nolltid. Ögonöversvämning har jag mest hela tiden nu.
I måndags gick en av mina bästa vänner bort. Den lurvigaste vännen. Hon som lärde mig att när man är nöjd så ska man visa det genom att spinna. Hon berättade också för mig att man kunde hjälpa en orolig själ att bli lugnare - just med hjälp av spinnandets konst. Det lärde hon mig, den lilla lurviga. Det och mycket, mycket annat.
Nu tar jag på mig lurarna igen. Blundar. Lyssnar intensivt. På orden. På innebörden. Låter solot, tre minuter in, föra mina tankar långt bort. Tänker på hur nära allting ändå är.
Hela tiden.
Varför inte prova du också? Du är ju bara ett klick! ifrån.
så hörs vi.
:)
/helena
ps Nu när kylan biter utomhus - kan jag inte låta bli att tänka på den vinterkvällen när vi skulle gå ut på promenad mannen & jag, i -18-gradig kyla. (jag tror fortfarande att det var
-18, även om siffran har höjts något i takt med att åren har gått) Minnet av den lilla späda kattkroppen som envisades att följa med, trots att hon skakade av sig snö och kyla för varje tassnedsättande hon tvingades göra. Hon följde med oss hela vägen, rundan runt, på säkert två kilometer. Envishet - det lärde hon mig också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar