Åter klingar den lilla klockan!

Minns så väl de här pappersklockorna från när jag var liten. Tyckte det var så kul att de såg ut som små stövlar när de var hopvikta. När jag hittade de här aningen större varianterna på en utförsäljning för några år sedan, kunde jag därför inte låta bli dem. Sedan har de bara legat bortglömda, tills nu. Tänk va? Att ett par pappersbitar kan bring back så many memories och dessutom se så praktfulla ut i all sin konstfulla enkelhet!

Annars då? Jodå. Prima liv, som mannen brukade säga på den tiden när han jobbade på en mack med en nalle som symbol. Mätta och goa, och med förväntan riktad mot gräddefterrätten som väntar i köket, sitter vi här framför varsin skärm. Iklädda bästa morgonrocksklänningen. Och bästa morgonrocksfracken. Utanför lyser himlen av artificiell strålglans.

Fyrverkeripjäsen pågår - sprakar och sprider färgprakt över den annars genomgrå himlen! Heja! Vad fint det är att ha grannar som har råd att, bokstavligen, låta pengarna gå upp i rök. Hehe.

Nej då, jag är inte negativ till fyrverkerier på nyår. Det är fint och härligt. Och magiskt. Vi måste tillåtas att skapa magi emellanåt, bara vi inte glömmer bort det viktigaste - att vi har allt vad vi behöver inom oss.

Odla din fantasi, och du ska se att den kan ta dig med på oanade utflykter. Bara att plocka fram en regnig dag. Låter flummigt, jag vet, men det är likväl alldeles sant. Och en livsviktig lärdom att dra och ta med sig vidare ut i livet och dela med sig av till kommande generationer. Om mänskligheten alls ska överleva. Och dessutom kunna ha lite kul emellanåt!

Mannens digitala skrivbord! Var bara tvungen att visa er kattögonen jag la upp till honom som underlägg. Så vackra. Gröna, gåtfulla. Som kloka julkulor. Eller hoppfulla, klarögda löv? Med hopp om god fortsättning och en ny vår. Lite så. Eller som påminnelse om att uppdatera virusskyddet kanske... Storebror ser dig... Men just nu, under jullovet, är vi inne i en välbehövlig digital lågsäsong.

Vi spelar mest schack och läser Ett Dåligt År, av nobelpristagaren J.M. Coetzee. Vi hoppas att det innebär ett gott omen att läsa om ett dåligt år när ett nytt står för dörren. Läsa om det dåliga, uppleva det bra. Som en slags besvärjelse. Och ett kort citat ur den mycket omvärldsfilosofiska texten:

"... Jag ska visa dig mitt fotoalbum, sa hon häromdagen. Jag tog henne inte på orden. Jag har ingen som helst lust att se den avgudade, bortskämda och antagligen fåfänga flickan, den där barnungen som hon måste varit en gång. Det här året, det år då hennes kometbana korsar min, utgör höjdpunkten i hennes liv. Om ytterligare ett decennium kommer hennes kropp att börja bli tjock, hennes drag kommer att bli grövre, hon kommer att bli ytterligare en av alla dessa sysslolösa, alltför välklädda kvinnor, som måste lära sig att acceptera att männen inte längre vänder sig om efter dem på gatan. ..." 

Tungt och djupt filosofiskt blandas med lätt(klätt), naivt och grundläggande mänskligt. Blandas på ett intrikat sätt. Vi funderar på att gå och lägga oss och läsa vidare. Det är ganska mysigt att läsa sig in i det nya året. Högt. Högt och tydligt, läser vi. Tills en av oss somnar.

Ännu ett av våra gamla vintage-notblad. Här hemma finns, som sagt, något för varje händelse och säsong. Jubelklockorna står också framme. Men den här framsidan är så gullig och småblommigt oslagbar. Att det hela rör sig om en rysk folkvisa och handlar om en lockande, hög blå himmel behöver vi ju inte alls låtsas om när vi ligger här under det värmande molntäcket.

10 R.E.A.-bilder. Det var väldigt nära att jag kallade det här inlägget för det. För att mellandagslocka in er hit, liksom. REA, som i Rara Eviga Affektioner.

En positiv, känslomässig bindning har jag verkligen till Jenny Nyström och hennes bilder. Från tidig advent till januari har rundat Knut, njuter vi vårt lagom starka medelsvensson-kaffe i kopparna med just Jennys tomtar på. God Nyström på er!

Och ett riktigt ordrikt - prassligt - 2019, vill mannen och jag önska er alla som vill och orkar läsa och ta del!

<3
/helena

ps Vintage. Ordet på mina läppar, som ni vet. Oavsett om de är vinterspruckna eller sommarlena. Oavsett om det står siffran arton eller nitton i vår almanacka.

En del saker förändras inte, bara för att åren går och går och går. De förädlas bara.