Hej.
Heej. Sa jag. Surprise liksom! Det är ju inte så ofta vi ses härinne, in person, så att säga.
De här bilderna tog jag för några kvällar sedan. En typisk ledig kväll. En bra kväll. Mannen lägger patiens och kameran och jag springer runt och fjantar oss. ;)
Här står jag och begrundar verkligheten. Rynkor och spår. År som avspeglar sig. Ser sanningen i det berömda vitögat. I soft, kvällssuddig version. Med mycket glad patina på. Precis som jag vill ha det.
Nej, det är förstås ingen slump att den här devisen har hamnat just här, jämte spegeln. Den påminner varje dag om vad som är viktigt: Att gilla läget. Inte som i "jag nöjer mig". Mer som i "det här är ju bra, det jag har, det jag är och har blivit, men det är klart att jag vill komma vidare. Se mer. Se vidare. Se mer. Uppleva en större del av bilden. Få överblick. Få syn på helheten."
Så känner jag mer och mer. Jag försöker ständigt att förkovra mig för att försöka se vidare. I den vidaste av bemärkelser. I vidvinkelperspektiv. Försöka förstå det obegripliga. Nå insikt och förståelse för det jag egentligen inte alls vill förstå eller kännas vid. Som att det bruna stöveltrampet ökar i styrka, fast vi vet allt det som den dyrköpta historiens människor har tvingats lära oss.
Jag försöker förstå varför det verkar som att människor som har det så bra att de inte behöver kämpa för sitt levebröd eller sin direkta överlevnad varje dag ändå måste klaga. Klaga och klaga och klaga. Klaga på alla andra och utse syndabockar för allt som inte går supersmooth och helt enligt planerna.
Här står jag med min billiga glasbit runt halsen. Med medelålders, stripigt, tunt, grått, väldigt naturligt hår och tänker på annat. På allt vi har möjlighet att göra och vara år 2018. Och ändå gör vi så lite av det. Vi låter så ofta de mörka krafterna regera. Låter dem styra oss. Fast vi har makten att göra det goda. Sprida de goda ringarna på den del av vattnet som fortfarande går att rädda. Alla hav är inte döda. Alla sjöar är inte sura. Alla bäckar små. Så kan de goda krafterna sprida sig. Sippra in i förgiftade sinnen och sakta få flöda in med sitt naiva, positiva motsvar. Medsvar. Medansvar. Vi har alla ansvar för att den här hitte-på-platsen som vi kallar sociala medier ska vara en bra plats att vara på. En plats där det goda får breda ut sig. (Som tjocka, medelålders tanter ungefär. Cellulit för cellulit.)
Nej, vad säger ni? Nu snurrar vi in ett nytt år här va? Tar en svängom med oss själva. Ett par lätta danssteg in i 2019! Även om det hela tiden händer saker runt omkring oss i världen, som vill få våra fötter att kännas tunga som bly... Låt oss ändå se framtiden an med tillförsikt. Låt oss se varandra i ögonen. Se vad just du och jag kan göra för att försöka vara positiva krafter därute. Och härinne.
<3
/helena
ps Ja, jag har bröst. Äkta vara. Men de hänger så där långt ner nuförtiden. Och ja, jag går ofta runt utan BH. För att det är naturligt att låta dem söka upp sina kära vänner knäna ibland...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar