Hej. Fick för mig att jag skulle leta fram några foton från ett antal år bakåt i tiden. Och många kul bilder har det blivit. Men de flesta är mest hemska. Riktigt hemska. Stökiga. Och brokiga. Bråkiga. Saker som slåss om uppmärksamheten överallt i bild.
Hu. Skämskudde på det. Eller nej, faktiskt inte. Jag skäms inte. Inte ett dugg faktiskt. Är väl för dum för det. Är väl för dum för att förstå att jag borde skämmas över hur mycket stök och sudd och snett och vint och knasigt redigerat som jag har bjudit er på genom åren.
Men det här är inte de bilderna. Det här är inte de riktigt dåliga. Det här är inte de foton som jag kanske aldrig borde ha tagit. Det här är sjutton av mina gamla bilder (de flesta från 2014-2015) som jag tycker är helt okej. Mer än okej. Riktigt skapliga. Jag gillar dem i alla fall skarpt. Och vill gärna dela dem med er en gång till.
Här finns det mesta. Hösten. Och våren. Här blommar de redan använda tingen året om. Alltid. För evigt.
Här finns ängeln som stod för något viktigt den hösten. Här finns ett blommande sofftyg som passerade revy. Och här finns vasen som fortfarande är en favorit.
Här finns starka färger och saker som inte bor här längre. Men här finns också de ting som aldrig får flytta hemifrån, hur vuxna de än blir.
Här finns saker som hittades av en lycklig slump och sedan fick en ny livstid. Här finns något grönt som gjordes i slöjden. Och här finns du. Och jag. Och all kärlek på jorden.
Här finns sol.
Och vår, som sagt.
Här finns skärvorna och drömmarna och det som inte låter lika uppdiktat, men ändå är vackert.
Och här finns ett blått snöre att packa in hela härligheten med.
<3
/helena
ps Ville egentligen skrivit mera krasst här, mera rakt på sak, inte svävat ut i det poetiska patetiska.
Jag ville skriva om sakerna som betyder något, men som ändå inte är viktiga.
Inte som i viktigtviktigt.
Jag ville skratta högt åt alla stolliga foton jag bjudit er på.
Gapflabba och böja mig dubbelvikt och klappa mig på knäna.
Tappa andan.
För att jag ser att det är så mycket som ser fult ut, retrospektivt.
Men jag ser också mitt älskade liv.
Det som innehåller allt som jag håller av, och då pratar vi förstås helt andra saker än saker.
Och jag ville le överseende åt de som tror att jag har svårt att skiljas från prylar.
Så är det inte.
Här rensas kontinuerligt.
Minst en gång i halvåret går vi igenom mer ordentligt.
Kastar inte så mycket.
Skänker mer.
Men visst har vi mycket grejer.
Och ett och annat föremål.
Framförallt har vi lite plats.
Få kvadrat.
Ett högst medvetet val.
Inte något efterkonstruerat.
Klimatsmart på riktigt.
Inte som en modenyck.
Ett plötsligt ryck.
Utan med eftertanke.
Vi har mycket böcker och planscher och tavlor och ljusstakar och vaser och musik i fyrkantiga förpackningar.
Vi har fortfarande samma gröna bokhylla som vi köpte när vi flyttade ihop.
Vårt älskade köksbord har sett fler gröna och vita och röda jular än det kan komma ihåg, även om fru Patina gärna påminner om dem alla.
Och skrivbordet, som snart ser sin hundrade årsring födas, känner vinddraget från dagar som fladdrat förbi likt iskristaller i ett ymnigt snöfall.
Och en hel del annat fått och blott och blått och smått och gott, har vi.
Men vi har ingen mikro.
Ingen elvisp.
Ingen diskmaskin.
Ingen maskinpark.
Bara varsin "ärvd" dator.
Och tjockteven.
Ingen lyx alls faktiskt.
Vi gillar inte lyx.
Vi gillar vårt liv.
Vi gillar vintage och varandra och allt det andra som gör livet värt att leva.
Vi är rika på nyfikenhet och kunskapstörst.
Vi ville bjuda på oss själva. (Och det har vi uppenbarligen gjort...).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar