Halloj! Har ni överlevt julen? Sitter ni där mätta och belåtna? Eller springer ni runt med dåligt samvete över ett par extra kalorier? Springer runt på mellandagsreorna, kanske? Här sitter i alla fall jag, med Jansson upp till hakan i magen och en svårborttagen fläck rödbetssallad på tungan. Haha. Lite så. Mätt och go i alla fall.
Kanske var det någon av er som sprang på löpbandet på det lokala gymmet igår, när mannen och jag tog en lång och rask promenad strax utanför? Lite roligt ändå, att folk betalar för det som man kan göra gratis nästan precis överallt ute i vårt gröna, sköna land. Men, men. Alla måste ju få göra sin grej, på sitt sätt, så är det bara, så måste det få vara. Så SKA det vara.
Själv har jag umgåtts med världens bästa mannen. Blivit bortskämd med fikabrickor med tända ljus och julpussar i långa banor. Läst en del. Sjungit om sju vackra flickor i en ring och jesusbarnet i stallets strå. Varit på julotta och spelat Yatzy till långt in på småtimmarna. En superjul på många sätt, med andra ord.
På tal om läsning, i år valde vi bort att låna hem julböcker från biblioteket, fast det är en hel del jag längtar efter att låna hem. Vi valde att plocka fram de där coffee table-böckerna istället, de som i regel bara ligger och är snygga. Oftast läser man ju inte i dem, inte på riktigt. Ofta visar det sig, när de legat där på bordet eller i bokhyllan i flera år, att man bara har bläddrat igenom dem - lite för snabbt, inte verkligen läst och tagit del. Så nu lusläser jag om Karin, bland annat.
Karin Larsson. Karin Bergöö från början. Så begåvad hon var. Så flitig.
"... 'Folk tror att man inte gör något när man sitter och syr', hördes Karin Larsson muttra en gång.
Redan i början av 1890-talet kan man se exempel på hur fri hon är i sina textilier. Hon broderar det hon ser omkring sig, vardagsmotiv som ännu inte fanns på broderiets karta. Men rätt snart dyker det i broderiet upp abstrakta, ovanliga motiv. När hon väl skaffat sig en vävstol från Handarbetets Vänner i början av 1900-talet slår hon in på den modernistiska vägen: det hon gör är stramt och personligt.
Karin Larsson var en tidig allkonstnär, en trendskapare med stort inflytande långt in i Ikeaåldern ..."/ur Karin Larssons värld
av Lena Rydin
Kanske har jag citerat precis det här tidigare, men jag tycker det säger oss något. Om hur kvinnlig textilkonst genom tiderna ofta ansetts vara något mindre viktigt och genomtänkt än traditionellt måleri, till exempel. Hur konsten att sy och arbeta med garn och tyg avfärdats som något slags drömskt och oviktigt kvinnogöra. Så långt ifrån sanningen i många fall. Särskilt i Karins fall.
Själv närde jag länge en dröm om att väva. Sparade faktiskt på mig stora, svarta säckar fyllda med avlagda lakan och kläder och dukar och gardiner. Men tiden ville inte räcka till. Säckarna blev proppfulla och tog upp för mycket plats i vårt lilla hem, och då kände jag att det var dags att släppa på drömmen om att bli en textil återanvändare, på just det taktilt påtagliga sättet.
Det innebär förstås inte att jag inte återbrukar textilier, gärna de något mer förädlade. Jag köper mer än gärna broderade kuddar och bonader på vintage-marknaden. Älskar att tänka på dem som har suttit alla de där flinka timmarna och drömt sig bort - men framförallt koncentrerat sig på sina konstfärdiga fingrar och sin bakomliggande tanke om motiv och syfte - mellan stygn och stygn och stygn.
Karin kunde båda lappa och laga mat och skapa och designa och skriva och måla och... Dessutom var hon, som många av dåtidens människor, en återbrukare av rang. Man tog tillvara på det man hade. Man slet, men slängde inte slentrianmässigt. Man lät en gammal blus bli en del i en ny trasmatta. Det är inget nytt tänk det här med att återanvända, det är ett gammalt återanvänt sätt att tänka. Ett tänk som en gång i tiden var självklart. Inte något som mest var på modet en tid och sedan glömdes bort igen, till förmån för nästa hippa trend.
Oj. Det var faktiskt inte min mening att bli långrandig, hellre smårutig. Som i små rutiga rutiner i storhelgstider. Snarare orutiner. Icke-rutiner. Som i att låta tiden komma till en, istället för att forsa och forcera fram.
Jag ville nog mest komma in och säga hej. Och önska att vi springer mindre på mellandagsreor och sätter oss mer ner för att använda det vi har. Själv ska jag försöka laga den där blusen som centrifugerades hål i för ett tag sedan. Ska strax leta fram nål och tråd. Och tålamod.
<3
/helena
ps Hittade en liten passage som jag tycker passar så här i flygskam- och På Spåret-tider. En reflektion som maken Carl gjorde i sin självbiografi över sin svärmor Hilda, angående hur hon använde sin tid när hon blivit änka:
"Hon använde tiden till att fördjupa sig i geografi, skaffade sig stereoskopfotografier från hela världen, studerade dem i samband med alla världens reseböcker, huvudsakligen alltså Baedekker, och blev på så sätt världens mest beresta kvinna."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar