Det var en gång en flicka, eller snarare en ung kvinna, som tyckte väldigt mycket om böcker. Den här unga flickan, hon kan väl ha fyllt tjugo eller så, tyckte att det vore en bra idé att jobba med böcker på något sätt. (sedan tänkte hon ganska snabbt om, för det var inte böckerna som produkt hon ville jobba med, hon visade sig vara mera poetiskt lagd än så, men det är en annan historia...).
Alltså. Hon gick några kurser, som handlade mest om böcker. Lite om litteratur också. Men en hel del om marknadsföring och annat hon tyckte var lite ointressant.
I alla fall. På vägen, den stora, bokstavligen, mötte hon en hel del spännande bekantskaper. Några jobbade i bokhandel. Eller boklåda, som man också sa ibland. Några var faktiskt författare. Någon med litet f, någon med ett större F. Så där höll det på ett tag. Ett sökande. En begynnande färdriktning. Ett famlande, ramlande och gripande efter kunskap gällande bokstävernas färd över det vita och snart gulnande pappret.
Det gällde, då som nu, att inte drunkna i bokfloden. Den ständiga strömmen av skrävlande bokstavstämjare. Bland dem fanns det guldkorn. Några stora, några små. Och några med socker på. Det var de små hon mest föll för, vår flicka, vår unga kvinna. Orden riktade till de små öronen. Små grytor har ju också öron, som ni säkert vet. De behöver höra många ord på sin väg från liten te-kastrull till fullvuxen koka-skinka-balja. För att lära sig saker. För att förstå sådant som det inte verkar gå att förstå.
I vår flickas väg hamnade några av de här viktiga småböckerna med stora tankar i. Viktiga tankar, för mindre öron.
Sedan gick åren. Gick och gick och gick. Oftast väldigt fort, som Usain Bolt ungefär. Ibland lite långsammare, och mera eftertänksamt, som Aspenströms snigel.
Flickan blev en större flicka. En vuxen kvinna. En väldigt vuxen kvinna. Men några av de där spännande böckerna för små, nyfikna, vetgiriga och kluriga individer låg kvar i samma gröna byrålåda i många många år. De togs bara fram ibland. Bläddrades i. Skrattades åt. Drogs på munnen åt. Och nickades lite allvarligt åt, då och då.
Sedan plötsligt, en vacker dag - knackade de på den gröna byrålådans insida. De knackade försynt, men ganska bestämt. De små boksidorna konstaterade att de inte ville bo i en vuxen kvinnas gömmor längre. De ville ut och flyga. Se världen. De stampade ivrigt med sina hårda, mjuka omslag mot parkettgolvet strax utanför lådan. De flaxade så stort med de färgglada illustrationerna och de rara orden intill, att vår flicka, unga kvinna, vuxna kvinna - mer än fullvuxna kvinna - till slut förstod att nu måste de få fara vidare.
Nu ska orden möta fler små ögon. Nu ska orden få sträcka på sig som en hel stad full av lättjefulla, nöjda och bortskämda katter. Nu ska sidorna flaxa iväg. Nu ska orden läsas och bläddras bland.
Nu flaxar de glada sidorna vidare. Och flickan blir ensam kvar. Kanske fäller hon en tår, men bara en, innan hon sätter på nästa kopp kaffe och skriver vidare på sina egna små (och lite större) alster.
Snipp, snapp, snut. Fast nu är sagornas tid inte slut, det är nu de börjar, igen.
Sköt om er. Och orden. De stora. Och de små.
<3
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar