- Ska vi rösta på Centerpartiet? Det är jag - JAG - som ställer frågan till mannen. Jag som aldrig, aldrig tänkt tanken att rösta på ett parti som rör sig bortanför vänsterns del av mitten. Och visst säger jag det lite halvt på skämt, fast det inte känns så långt bort ändå. Med Annie Lööf i spetsen har det gröna mittenpartiet aldrig känts mer gediget och trovärdigt än nu. Humant, är också ett ord som kommer för mig. Och ganska klimatsmart.
Och trots att det här bara skulle vara ett inlägg som helt oskyldigt handlade om en alldeles bakochfram vintage-tanke, letar sig naturligtvis politiken in en historisk dag som denna. En historiskt dum och obehaglig dag.
Aldrig, i hela mitt drygt femtioåriga liv, har jag känt mig så lite vänster som idag. Visst, mitt hjärta har alltid varit grönt, först och främst. Ni vet ju att jag redan första gången jag fick rösta, innan jag ens fyllt tjugo år, röstade på Miljöpartiet. Och miljön har jag fortsatt att stå upp för sedan dess.
Men. Mitt hjärta är alltid klappat för vänsterns värderingar. Jag har aldrig trott på kommunism. Jag har aldrig trott på total rättvisa - det är som att säga att utopier är något att sträva efter. Däremot har jag alltid trott på att det bästa, kanske inte för precis alla, men för så många som möjligt, är att ha en så stabil grund som möjligt att stå på. En samhälleligt stabil grund. Från det fundamentet kan man sedan bygga ut friheten. Brodera tämligen fritt och gränslöst till och med. Men grunden måste vara stadig, därför har jag alltid trott på vänstertanken.
Sedan kom förra valet. Valet som inte valde något stabilt alternativ. Sedan kom vår kompromissvilliga statsminister fram med en lösning tillsammans med samarbetspartierna. En lösning på mitten, där så många väljare som möjligt borde känna sig som mest hemmastadda. För politik, om något, handlar ju just om kompromisser. Ibland har man inget annat att välja på, både i det mer privata och i det stora hela - pest eller kolera, är valet man har ibland. Och då gäller det att välja det minst sämsta. Ibland finns inga glassiga val som passar alla. Men ofta kan man hitta en gyllene väg som kan leda oss framåt ändå. Och det tyckte jag att januariavtalet gjorde. Det gav oss en väg framåt. Både oss som tror på vänsterns ideal och er som håller till lite längre högerut. Här kunde vi mötas. Så tror jag att många fler än jag tänkte. Tänker.
Här står jag alltså, med en av mina vintage-blusar på mig. Och skulle bara tipsa er om att det går bra att vända på steken. Vända tröjan ut och in, när den börjat trötta ut dig, eller blivit urtvättad i sin ursprungliga färg.
Vänd då bara på den, klipp bort synliga tvättrådslappar och sådant och börja om.
Då kan du få tröjan - eller blusen - att leva upp igen. Utnyttja den ytterligare ett par varv. Allt för att spara på vår miljö - där klädtillverkning och överkonsumtion är en stor miljöbov. Använd dina kläder lite längre. Använd dem på vilket håll du vill, bara du tänker på att inte köpa några nya förrän du verkligen behöver det. Och då kan du ju börja med att kolla in second hand-marknaden för kläder först, innan du eventuellt konstaterar att du verkligen behöver köpa något nytt.
Egentligen var det bara det jag ville säga. Men politiken kom emellan. Och aldrig har jag känt mig så besviken på vänstern som nu. Nu när vi behöver mobilisera alla stabila, gränsöverskridande, krafter vi har - för att fortsätta bekämpa en pandemi som berör oss alla, oavsett vilken färg vi gillar mest, oavsett var vi bor. Oavsett vilka vi är. Vem du är. Vem jag är. Vem vi är.
Aldrig har jag varit så besviken. Aldrig har marknadshyror känt så futtiga som nu. I skuggan av en pandemi känns marknadshyror som blaha och larv och by-the-way. Men visst. Marknadshyror på alla bostäder vill vi inte ha. Men det här handlar ju om någon enstaka procent bland nybebyggelsen, något som känns som ett hyfsat viktigt steg att ta, för att få fram fler bostäder. Det är ju inte som att de flesta bland så kallat vanligt folk har råd med nybyggnation i dag heller, så jag tror inte att skillnaden behöver vara så stor eller ens negativ i ett längre perspektiv.
Men visst, ibland måste man stävja tendenser. Se upp så att ett lillfinger inte blir en hel hand som sedan snabbare än ögat blir en hel arm som riskerar att urholka den livsviktiga alla-ska-med-mentaliteten.
Men nu är inte rätt tid för det. Nu är inte rätt tid att bjuda in högerpopulister (och rätta mig om jag har fel, men visst verkar det som att Sverige har mer än ett obehagligt och rasistiskt parti i riksdagen numera?) till en dans som enögt pekar generaliserande på alla som kriminella. Visst, vi måste bekämpa kriminalitet, det har vi alltid behövt. Vi kommer aldrig bli av med alla bovar, oavsett vad vi gör. Vi måste se till att det inte lönar sig att vara kriminell, på något sätt. Vi måste se till att det finns andra vägar att välja - för de unga som tror att den smala vägen bara betyder snabba cash.
I en osäker tid, när världsläget med delta-varianter, krig, konflikter och mer människor på flykt än någonsin, behöver vi så mycket stabilitet som möjligt. Vi behöver stå enade och starka inför de allvarliga utmaningar vi har - med att vaccinera en hel värld mot covid-19, med att försöka vända den eskalerande klimatsituationen, med att se till att våra unga mår så bra de bara kan, så att de kan tro på en framtid där droger och gängkriminalitet är ett minne blott. För att det finns andra vägar. För att det finns så mycket bra att göra. För att det finns något viktigt för oss alla att bidra med.
Men. För att det ska kunna hända. För att alla gräsrötter ska må så bra som möjligt, måste trädtopparna både skydda och släppa ner ljus.
Skärp er för f-n! Sorry, men det är det jag vill säga till de som har röstat bort vår tappra, kompromissvilliga regering idag. Skärp er. Om pest eller kolera står på menyn, kan ingen - KAN INGEN - välja mormors hemlagade köttbullar, och ännu mindre löjrom.
Sköt om er.
<3
/helena
ps Och jag - och många, många andra med mig - som bara ville konstatera att midsommarveckan är här. Jag som bara ville säga att det är underbart att kunna titta ut på tusenskönorna som strävar uppåt i gräsmattan. Jag som bara ville fråga er om det finns någon ljuvligare doft än den från schersminen? Smultron. Mm. Och så ville jag påminna om det blommiga gitarr-skärpet. En återanvändningsidé i all sin enkelhet. Något att inspireras av, hoppas jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar