Coco & jag

Detaljer, jag älskar detaljer! Se bara på den lilla tassen, man ser till och med de välklippta små klorna. Eller anar i alla fall. Och njut av hennes ystra ansiktsuttryck. Långa tjocka ögonfransar och till det, den medvetet slarviga, men läckra håruppsättningen. Och låt mig gissa att munnen är fashionabelt rödsminkad, som själva pricken över i:et!

Den vackert nedtecknade damen på min tavla får mig att tänka på Coco Chanel. Se bara på den löst sittande överdelen. En kavaj-jacka? Den ser ut att vara precis så där bekväm som Mademoiselle Chanel ville ha sina kläder. I en tid när kvinnor mest klädde sig för att behaga och framhäva behagen... var Coco flickan tvärtemot. Hon ville kunna röra sig lätt och ledigt och kunna ARBETA fritt i sina klädesplagg. Bara en sådan sak, en kvinna som ville arbeta fast att det inte var ekonomiskt nödvändigt! Alltid gick det väl att hitta någon lämplig mansperson som kunde försörja en stackars värnlös flicka. :)

Och byxor såklart! Med rejäl vidd! Bekväma! Får mig att tänka på när jag själv skulle ta studenten för ett tjugotal år sedan. Jag har alltid varit en byxtjej. Uppvuxen i de utställda jeansens tidevarv. Självfallet skulle jag ha byxor även på studenten, inte jeans dock (även om jag säkert hade föredragit det:) men fina vita byxor med slag. Här snackar vi början nittiotal och ändå var det fortfarande tabu på något sätt, för en tjej, att bära byxor vid ett sådant högtidligt och traditionellt tillfälle som studentexamen. Ingen annan i klassen hade byxor! Jo, killarna, förstås, men ingen annan tjej -  på hela skolan. Så jag känner mig lite besläktad med Coco där. Pionjärer i byxor. Med den stora skillnaden att jag inte designade mina egna. Eller tillverkade dem. Eller sålde dem. Eller blev rik...

För några månader sedan såg jag två filmer om modeskaparen/ikonen Chanel. "Coco - Livet före Chanel" och "Coco Chanel & Igor Stravinskij" Den första med handlingen förlagd till ungdomsåren då hon bl a annat försörjde sig genom att sjunga på nöjesställen, tillsammans med sin syster. I den andra filmen har Chanel hunnit göra sig ett namn och en förmögenhet och blir intresserad av den för tiden kontroversielle ryske kompositören Stravinskij. En musikskapare före sin tid, skulle man kanske kunna kalla honom. Hans kompositioner, ex vis "Våroffer" (lyssna gärna lite-klick) föll, först, inte alla på läppen. Fiasko. Men på Chanels läppar föll han, bokstavligen, att han redan hade fru och barn var inget hinder. Hela familjen Stravinskij flyttade in hos Chanel i hennes hus på landet. Hon sponsrade hans karriär, tog honom under sina vingars beskydd. Enligt filmen.

Audrey Tautou, den oefterhärmligt naturliga och begåvade skådespelerskan, spelar den unga Coco i ...Livet före... Och som hon spelar! Hon äger, som det heter! Äger! Har ni missat den så åtgärda det bums! Särskilt om ni är intresserade av gamla härliga miljöer och tids- (och otids-) typiska kläder.

Om ni inte har sett Chanel-Stravinskij-filmen så behöver ni inte offra tid på det enligt mig, filmen är inte alls lika bra som den med Tautou. Det hjälper inte ens att det är den danske hunken Mads Mikkelsen som gestaltar Igor Stravinskij. Men det är klart miljöerna är fantastiska även i denna filmen. Chanels för tiden originella inredning. Svart/vitt, grafiskt enkelt. Randigt på väggarna. Känns väldigt modernt. Up to date 2011, på många sätt. Så se den mest för inredningens och klädernas skull, om ni nu alls ska se den.


Så hörs vi snart.
:)
/helena


ps Tavlan, med tjusig dam & söt hund köpte jag på auktion. För fem kronor. Den riktigt andas och skriker 1920-tal. Både på grund av motivet och fuktfläckarna. :)
I filmen om Chanels ungdom sjunger hon och systern en sång om en söt liten hund, le chain, som heter Coco... Se trailern här, där de sjunger ett litet smakprov.