Weronica, Weronica

I dag hade jag tänkt skriva lite om det där namnet som aldrig går att tänka på i singularis. It always comes in two. Hm. Det är så klart Cornelis fel! Jag har en kusin som heter så. En gång i tiden gick jag en fantastisk utbildning tillsammans med en tjej som också bär detta namn. Hon är den som för alltid fått mig att förknippa namnet med skinn på nästan. MYCKET skinn på näsan.

En hel del av den varan verkar den ikoniska Miss Lake också ha haft. Hör bara på citatet; "You could put all the talent I had into your left eye and still not suffer from impaired vision" Det kallar jag självdistans. På Imdb hittar ni fler odödliga citat från tjejen med luggen. The Peek-a-boo-girl. Och här finns en blogg med både citat, berättelser (missa inte den om Marlon Brando och checken som hamnade på väggen!?) och finfina bilder. Och här en sida med oootroligt många bilder på skådisen vars trademark inte bara var luggen, utan också att kika fram under den. Bangs. Jag gillar det ordet, även om det var väldigt längesedan jag själv hade det. Lugg alltså. Det är visst modernt igen. Fast kanske inte riktigt Veronica Lake-style. Odödligt. Ironiskt nog dog hon genom att, nästan bokstavligt, dricka en sjö. Alkoholismen denna urskiljningslösa sjukdom, tog hennes liv alldeles för tidigt. Läs gärna ännu mer om hennes liv, här. Och död.

Visste ni att namnet Veronica är ett exempel på ett s.k teleskopord? Nä, inte jag heller. Klicka in er på länken och läs mer om ni blir nyfikna, det blev jag. Från latinets Vera kommer det sanna och ifrån grekiskans icon kommer bilden. Den sanna bilden. Av Veronica.

Egentligen handlar inte den här texten om min kusin, min klasskamrat, Cornelis stamning, namnet Veronica eller ens den vackra Veronica Lake. Den handlar om Weronica. Hon som har fingret rätt upp i luften. Det är lite så jag ser på henne efter att ha tittat på hennes vackra bilder, bilder som nästan är lika hänryckande vackra som hennes ord är kloka. Fast bara nästan. För här pratar vi om en kvinna med språkets och uttryckets gåva. Och det är en gåva som heter duga, att ha. Tycker jag!

Inte långfingret alltså... utan pekfingret så klart, lagom uppblött, riktat mot den blåaste av himlar, avkännande den minsta lilla pust, vart än vinden vänder så verkar hon veta om det, utan att på minsta sätt göra sken av att också vilja vända kappan däråt. Ett drag. Ett genidrag. Ett jäkla drag. Att veta att en mammas dag aldrig tar slut. Den pågår inte bara en liten söndag i slutet av maj. Utan i allra högsta grad även en jordnära måndag som idag. Så. En liten hyllning till hon som sveper fram genom mina surfingrundor. Heja!

Och GRATTIS! på namnsdagen.


Vi tar väl och avslutar denna Veronicaorgie genom att lyssna på tjejen som kommer upp, på Google, långt före sin namne Lake, på svenska google, that is.



så hörs vi snart.
:)
/helena


ps. Visste ni att titt-ut!-luggen, i Veronica Lake's kölvatten, blev så populär bland amerikanska kvinnor så att den amerikanska regeringen, under andra världskriget,  t o m uppmanade den sexiga skådisen att klippa sitt hår lite kortare, eftersom kvinnor som jobbade i fabrik kunde fastna med de långa håren i maskinerna.