Tänker på att hur man än vrider och vänder på sig, hur man än vinklar almanackan, så börjar en ny vecka just idag. Det är i alla fall skönt att strykjärnet redan är tillbaka, under "the hood", igen. Visst är det betryggande med saker som faller på plats, som hittar nya arbetsuppgifter, som den blommiga tehuvan. Och hur skönt är det inte att ha positiva bilder runtomkring sig. Mitt i vardagen. Som Thomas Wahlströms "Turning torso". Skulle inte ha något emot att ha den som lito, på väggen. Eller den här, kul att säga godmorgon till Bob. Är ändå rätt nöjd med det lilla konstkortet, som står i vår sovrumshylla.
Grunnar intensivt på hur det skulle vara att gå i sjunde klass idag. Svårare än på åttiotalet? Lättare? Annorlunda! Sure. Mannen är inkallad som lärarvikarie - igen. Denna gången är det musik som gäller. Han nämnde ordet quiz. Eller varför inte kalla det hederlig gammal frågesport?
I alla fall, han scannade av CD-hyllorna här hemma och tog med sig en lämplig bunt under armen. En 40 minuter lång bunt, förmodar jag. Jag känner mig nästan lite avundsjuk på de där 14-åringarna. De skulle, på blankaste förmiddagen, få sig lite nachtmusic, eller som det heter så vackert på franska; Une petite musique de Nuit, till livs och ett par strofer Ted, kanske den här favoriten eller denna med de blåaste av förtecken. Ringo, George, Paul och John skulle se till att solen tittade fram, fast att det är en ganska mulen dag. Coola, coola Robyn! Och Gadd, Ha, ha det där var väl inte Gadd? Nä, här är han ju! Och sen får man ju inte glömma fötterna; Povel tycker visserligen att man ska ta av dem nu, inte fötterna alltså, utan skorna. Om det börjar regna kan det vara skönt att ta dem på sig igen. Just D.
Minns ni blandatbanden? De mixade tejperna man brukade sätta ihop, spelade av Tracks, eller de bästa spåren från de högt älskade LP-skivorna. Kommer särskilt ihåg när en väninna åkte iväg som Au pair till Frankrike, hur jag då satte ihop den mest omsorgsfulla blandning. Och hur glad hon blev. Hon värderade den nog högre än alla franska Franc sammanlagt. För hur skönt är det inte att höra Jakob Hellman sjunga om Jag har sett havet idag och jag har sett hur stort det var, när man själv befinner sig på behörigt avstånd, bortom havet. Eller att höra Uffe skandera Lycklig, lycklig.
Men jag har en helt annan låt på hjärnan idag. Såklart. Ibland är det irriterande. Inte idag. För I love trouble... Lyssna bara på texten, underbar. Lyssna, om ni hinner.
Thank God It's Monica.
så hörs vi snart.
:)
/helena
ps Om jag hade vetat att jag skulle få just Monica på hjärnan så hade nog gårdagens inlägg fått heta; En Monica om dagen och ett litet bett på ett äpple...
Blandatbanden är nostalgi av hög klass. Man satt ju som klistrad när Tracks gick, och fnurade ihop olika blandband för olika tillfällen.
SvaraRaderaFint konstkort, gillar de röda klänningarna mot den gröna bakgrunden! Blandband ja. Jag hade en neonrosa kasettbandsväska i galon full av dem. Tänk vad irriterad man blev om radioprataren började prata innan låten man spelade in var slut :)
SvaraRaderaHa ha ja blandat-banden - visst kommer jag ihåg dem! Som jag satt vid radion och försökte tajma att trycka av innan de började prata... härliga minnen :)
SvaraRaderaHar tyvärr inga av banden kvar nu bara... undrar vart de har tagit vägen...
Ha en härlig vecka!
Jenny
Elvira: Nostalgi känns som helt rätt ord!
SvaraRaderaKul att någon mer än jag minns. Ibland känner man sig som en dinosaurie, en art utdöd sedan länge. Skönt att vi är flera "urtidsdjur" som minns tillsammans, i alla fall. ;);)
Ida: Visst är det något med färgkombon röd-grön här, sen gillar jag att hon liksom sträcker på sig, hela dan... ;) På tal om färger; NEONROSA, en mycket talande, nja snarare skrikande, nyans för tiden. Och galon. fniss.
Jenny: Ja, Clabbe och Kjell Ahlinge, två klassiska pratkvarnar... undrar hur många låtar de två lyckats "förstöra" genom åren? Tur att Tracks-Kaj var lite tystare. :)
Memory Lane känns som en oändligt lång gata ibland, kanske ligger de gamla blandatbanden utströdda någonstans på den? ;)
/helena