Det här är den officiella första delen i/av de där lite personligare reflektionerna som har gått som en löpeld genom bloggleden. Nu har löpelden spridit sig in till evigakvinnorbloggen. I lördags körde jag ett litet uppvärmningspass, men nu kör vi på riktigt. Pö om pö. Då & då. Eftersom jag och bloggen har det gemensamt att vi kan framstå som lite oorganiserade, okategoriska, så skriver jag åtminstone del I på dagens inlägg och lovar att försöka komma ihåg att skriva del II nästa gång jag delar med mig, lite mer, av mig.
I fredags sändes första delen av Diamond league, på tv. Det missade jag. Det gjorde mig upprörd och besviken! För att jag gillar idrott. Att TITTA på, är nog bäst att tillägga, så att det inte blir som den gången när jag skulle berätta för min finskfödda arbetskamrat att jag hade varit på Finnkampen den helgen som just då hade passerat. Visst hade jag en liten aning om att hon inte var speciellt intresserad av sport, men inte SÅ ointresserad... Hon undrade nämligen om jag vann.
På vintern hinner jag knappt gå utanför dörren vissa helger, då tablåerna är fullspäckade med skidor, på tvären, med gevären, men mest nöjd är jag då det går utför. Anja, Maria P-H och co. Och så kul att det gick så bra för killarna, också, i vintras. Myhrer och så Byggmark som tog silver. YEAH!
Konståkning har jag skrivit om tidigare, I LOVE IT, mer atletiska och konditionstränade idrottspersonligheter får man leta länge efter. Dessutom ska de vara graciösa att se på och ha en stark känsla för det konstnärliga uttrycket.
Som tur är tycker mannen också att det kan vara mycket givande att stirra rakt ner i en grusgrop eller att oja sig över en ribba som darrar för länge. Eller titta på när Isinbayeva håller ett långt förtroligt samtal med... sin stav.
Fotboll är nog en av de idrotter som jag är minst intresserad av, ironiskt nog. Utom den där sommaren då vi grävde guld i USA. Ni vet guldet som blev till brons. Då tittade vi på ganska många matcher tillsammans och jag minns att en av mannens arbetskamrater var så förundrad OCH avundsjuk. Tänk att ha en fru som vill att man sitter ner och glor på x-antal karlar, i x-antal timmar, som springer efter en boll! och som dessutom vill sitta med och titta med.
Hänger ni med? För nu blir det tvärare kast. Jag sitter just nu och lyssnar på en favorit. Han skriver så fina låtar. Han gör poesi. Han är poesi. Emil Jensen. Han är bra på att trösta med sina texter. Lyssna själva;
" Inte vackrast i världen" Emil sjunger för alla vardagshjältar, där ute. Extra passande en måndag.
"Allt jag gillar upphör" Lyssna och titta på den fina videon, med nostalgibilder.
Har ni tid så lyssna på alla sex låterna. Eller gå in här på hemsidan och ladda ner vad ni vill i MP3-format.
Fantasi är något som denne musiker, som också fuskar som estradpoet, har gott om.
Här nedan kör han ett av sina oslagbara mellansnack, om just verklighet kontra fantasi, vilket är mest trovärdigt egentligen?
Och här kommer en skön stavmix. Riktigt bra musik till bilderna dessutom!
Så jag tillhör de få? två? som gillar både pole vault OCH poesi.
Vi hörs.
:)
/helena
ps Sen var det ju det här med gräsmattorna, på fotbollsplanerna, under VM i USA... Mannen var så klart tvungen att upplysa sin jobbarkompis om att när man tittade på fotboll med mig, så öppnades minsann en del nya dimensioner. Jag kan väl inte rå för att jag är nyfiken?! Det var bara därför som jag undrade varför planen ibland var randig och andra gånger rutig... Om ni lyssnar noga så kan ni nog höra den mycket fotbollsfanatiske kollegan skratta än.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar