I blomman av sin tid

Jag har ingen aning om vem hon är. Vem hon var. Vet inte varifrån hon kommer, hur hon levde, vem hon älskade eller vilket språk hon talade.

Jag undrar, i mitt inte alltid så stilla sinne, om hon hade någon att anförtro sina innersta tankar och funderingar. Om hon hade någon som lyssnade, verkligen lyssnade. Någon som tog sig tid att sätta sig ner och vänta. Vänta på orden. På att alla orden skulle få plats. Att de skulle få falla ner på sina rätta ställen. Viktiga ord vill så gärna snubbla.

Hoppas hon hade någon som orkade vänta. Så att hennes ordträngsel inte sattes bakom ordstängsel.

Jag hörde henne i alla fall, när hon ropade på mig, genom blomram och folkhav. Och så ropade jag in henne. Hon kändes extra lockande då, i snålblåsttider.

På baksidan står det något på tyska. Det betyder kanske inte så mycket för henne. Det betyder kanske bara att ramen är tysk?

Bakstycket är slitet. Missfärgat och böjt. Det sitter ganska löst. Om man lirkar lite, kikar in bakom baksidan, så ser man något som skulle kunna vara en del av ordet Stockholm. Men jag är inte säker, för det är i så fall mindre än halva stavningen, av staden, som syns.

Allt jag vet är att hon ser snäll ut, vän. Fast inom glas och ram tenderar väl de flesta att vända sin bästa sida till?

Och så har hon nog sin bästa klänning på, fototillfället till ära. Eller en av dem.

Nu bor hon hos oss. Hon har hamnat i stökfåtöljen, som så mycket annat, på väg mot sin rätta ändhållplats. Och jag hoppas att hon ska trivas här, i den brokiga samling, som vi kallar vårt hem.


:)
/helena



ps Om ni tycker att jag skriver ovanligt sentimentalt eller om ni undrar varför jag verkar vemodig, nästan lite ledsen, så beror det nog på att jag inte riktigt kan släppa den här tv-serien.

Sista delen av det omtalade, omdiskuterade tyska dramat "Krigets unga hjärtan" visades häromkvällen och jag kan inte sluta tänka på den. På det. Kan inte sluta tänka på alla dessa unga människor, spridda över länder och kontinenter, som aldrig fick chansen att leva något riktigt liv egentligen, utan bara befann sig i den stora mörka skuggan av Kriget. Före, under och efter (om de hade tur...). Om de nu alls förmådde få ett normalt liv efter alla fasor de tvingats genomleva.

I krig finns det inga vinnare. Och så tänker jag, att om ni mot förmodan har missat de tre avsnitten, i serien om de fem unga vännerna - Wilhelm, Greta, Charlotte, Viktor och Friedhelm - som trodde att allt skulle vara över till jul..., så tycker jag att ni ska fatta mod, och någons stadiga hand!, och se dem. De visas i svt play i 28 dagar till.

Det här är inte bara en faktaspäckad historialektion. Det här är mera komplext. Det här är fem perspektiv, fem röster, fem öden, bland miljontals andra. Det här är någons personliga historia. En historia som angår oss alla.

Krig till midsommar låter kanske som en jättekonstig rekommendation, men när det gäller att skaffa sig vidgade perspektiv så finns det nog aldrig någon tid att förlora.