Igår, när jag verkligen såg fram emot ett extra intimt möte, med månen. Då lyste så klart alla klara stjärnhimlar med sina frånvaror.
Supermåne kallas det visst när månen kommer så där alldeles speciellt nära oss.
Men den supermåne som låg och lurade, nästan hånlog, bakom molnen igår var inte vilken supermåne som helst. Det var tydligen supermånarnas supermåne. Så nära jorden kommer den troligtvis inte att vara igen, på ganska länge.
Kan någon förklara - exakt - vad det är som är så super med en måne som inte ens lyckas forcera ett par ulliga, gulliga, moln?
Den kanske inte alls ville träffa oss igår? Den kanske kände för en hemmakväll istället? Helt solokvist.
En kväll utan att behöva le inför en massa mikroskopiskt små fans med tefatsstora ögon? Av med den guldgula kostymen och på med den banangula mysdressen istället. Men i så fall kunde den väl bara ha sagt det, istället för att tjurigt kura skymning bakom sina suddiga, luddiga vänner? Vi kanske skulle förstått. Vem vet? Inte månen i alla fall.
:)
/helena
ps Nä, jag hade nog inget särskilt att säga ikväll. Men ni måste ändå erkänna att jag är ganska duktig på det - att inte säga någonting alls.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar