I pianopallen får alla tonerna plats. Sindings Vårbrus ligger därunder. Och jag tänker på allt brus, där ute. Ett brus som jag är en liten del av. En pixel-stor del av. En halv pixel förmodligen bara, men ändå.
Behövs allt brus? Slutar inte folk höra på, lyssna på något väsentligt, när det brusar i öronen hela tiden? Ser vi verkligen något på riktigt när ögonen konstant matas? Eller blir vi bara mätta på intryck? Utmattade. Dästa. Uppblåsta. Jag vet fortfarande inte svaret. Men jag kan inte sluta fundera på frågan.
Ja, jo, jag har gjort något idag, ikväll, inatt, som jag inte gör så ofta längre - surfat runt. Hos en del gamla nätfavoriter. Många av dem känner jag inte alls igen längre. De verkar ha tappat sin unika ton. Eller sålt den? De är förvillande lika varandra numera. Inte alla. Men många.
Det känns som att det har blivit mycket mixed up media där ute. En del bjuder in till ett så stort och dignande smörgåsbord, att man lätt glömmer bort att den godaste smaken ofta gömmer sig i det minsta pepparkornet. I det finkornigaste saltet finner sig den nakna huden väl tillrätta. Det skaver inte av hela skinnet, ömmar bara om allt i det lilla. Mycket är så stort numera. Bullrigt, osigt och överreklamerat. Särskilt det som paketeras under falsk ödmjukhets-flagg. Det som låtsas vara äkta vara, men mest luktar ihåligt.
Ibland undrar jag om jag verkligen, fortfarande, vill vara en del av det. Om det är någon idé. Om min ton alls hörs genom allt vitt brus?
När jag står jämte träden och viskar till dem att jag är glad att de orkar stå pall för alla stormarna i alla de halvtomma vattenglasen, då funderar jag intensivt på om det är någon idé att vara en halv pixel i rymden? Jag vet, fortfarande, inte svaret. Men frågorna känner jag utan och innan. De bor här. Innanför huden. Och jag gillar att klia dem under hakan. Som ni hör. ;)
Som en smällkaramell. Den franska filmstjärnan, som jag inte orkar gå och kolla vad hon heter, får snällt representera dubbelmoralen i min fråga. I mitt (för) långa blogginlägg. Förlåt mig vackra stjärna för det, men jag har hört för mycket redan i år. Och sett för mycket - film. Filmåret började inte så bra. Mannen och jag bestämde oss för att ta ett feministiskt avstamp ut i filmåret 2019 och det slutade - började - inte så bra. Det var pladdrigt. Tjafsigt. Och trist. Sedan kom Diane Keaton och räddade allt. Och mannen, vars röst kan få hela filmduken att vibrera av välbehag: Morgan Freeman.
- Vi ser en Diane Keaton-film och räddar början på filmåret. Sa jag. Och mannen nickade nästan förtjust.
Fast det här var ingen riktig Diane Keaton-film, alltså en sådan som är lite för fnittrig, lite för tramsig och ändå - eller just därför - alldeles, alldeles underbar.
Det här var - är - en annan typ av film. En bra film. En berättelse om att åldras. Om erfarenhet, och om att fortsätta lära sig att använda sig av den. Om att skratta tillsammans. Om innerlighet. Om att älska. Djur och människor och planetens invanda rörelse genom allt pråligt utanpåverk. Om att förändras, och inte förändras.
Den handlar om konsten. Om kärleken. På djupet. Och lite ytligare. Den handlar om att orka ta sig upp för alla trappstegen. Och nerför. Den handlar om värden. Om vård. Om världen. Om värderingar. Om togo-kaffe och brustna diskar. Om att kunna se bakom ryggen och runt hörn. Om broar. Brända. Och obrända. Om att börja gå igen. Om att se om sitt hus. Om utsikt. Om insikt. Om att se sig. Om. Om att se det man har. Lite så. På ett ungefär. Eller så handlar den bara om en mäklarannons. Vad vet jag? Jag har ju bara sett den.
Och så bygger den på en bok. Gör inte alla riktigt bra filmer det?
5 Flights Up. Fem trappor upp. Bygger på bok av Jill Ciment. Om du, också, vill börja filmåret 2019 på ett sammantaget ganska hyfsat sätt.
<3
/helena
ps Vi har sett fler bra filmer i år. Vi har ju för tusan haft över en vecka på oss nu, vetja! Haha. Berättar kanske mer om dem en annan dag. I min hand då? Bildserien som kanske kommer upp i 365 stycken bilder när det nya året börjar bli gammalt? Jodå. De kommer alldeles snart. Om några minuter eller så. I nästa inlägg. Måste ju försöka hålla jämna steg med allt det övriga bruset där ute... Dubbeldubbeldubbelmoral.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar