Anne Frank. En av de vackraste dagarna - och varmaste! - såg vi en utställning som tog sitt avstamp hos Anne Frank. Hon som skrev dagbok. Hon som tyckte om att åka skridskor. Hon som var - ÄR! - en av de mest kända av alla dem som inte överlevde. Hon som bara var ett barn. Bara, inom citationstecken. Ett av alla barn som förvägrades ett liv. En av alla de människor som helt godtyckligt dömdes till döden.
"En mörk period". Jag läser en liten text som innehåller de tre orden, och jag kan förstå att det kan bli så, att man inte kan formulera det icke-formuleringsbara starkare. Jag vill använda ordet ohyggligt. Och lägga till monstruöst. Och ofattbart. Men det räcker ändå inte.
Det finns inga ord som räcker till för att beskriva Förintelsen. Det enda vi kan göra är att fortsätta minnas. Minnas alla dem som aldrig hann få några minnen. Fortsätta minnas alla dem som inte fick leva. Ta del av överlevarnas berättelser. Höra dem, de få som finns kvar, orka berätta för oss. Höra deras barn och barnbarn berätta vidare. Förmedla. Mun mot öra-metoden. Lova att lyssna. Och berätta vidare.
För att berättelserna aldrig ska tystna. För att det är ett livsviktigt, ljudligt eko. Förintelsens offer. Miljontals för tidigt avbrutna hjärtslag ekar som en evighetens sorgsna metronom genom tiden. Ekar. Mellan hav och land. Genom rymden. Inom oss alla.
På söndag, 27 januari, uppmärksammar vi Förintelsens minnesdag.
Med huvudet i sanden får vi aldrig leva. Det känns, tyvärr, som ett extra aktuellt budskap. Nu, när fler och fler länder väljer ledare med populistisk - för att inte säga rent rasistisk - agenda. Vi får aldrig glömma: Att vi bara har varandra. Och att det ständigt pågår konflikter och krig som ödelägger tusentals unika människoliv varje dag.
Nu ett av livets alla absurda hopp. Hopp. Hopp. Hopp från det ena till det absolut andra. Hopp. Hopp ut i vårkänslor och sommaridyll.
En vårdag på väg att förvandlas till sommar småsprang vi över torget i Ulricehamn, där Maria Miesenbergers fantasieggande skulptur Human Ostrich tillfälligt tog plats. Tog plats i många förbipasserandes medvetande gjorde den säkert också, skulpturen. Gav kanske någon, intet ont anande - och hungrig - på väg att hämta sin efterlängtade pizza, huvudbry?
Nu kommer Kalla och Company hit. Världscupen i längdskidor kommer till Västergötland igen.
Till Ulricehamn, igen. Till vår kära grannstad. Kul. Kul. Kommer säkert sitta bänkad till helgen. Framför TV:n.
Och så ska jag fortsätta inspirera mig själv - och förhoppningsvis en och annan annan - till ett liv tillsammans med de redan använda sakerna. Peka på fördelarna med patina. Peka på det vackert skavda. Och nötta. High five!-vintage. Den första delen blev jag faktiskt väldigt nöjd med.
Dessutom ska jag fortsätta ta tag i saker. Ta saken i mina egna händer. Lite lagom handpåläggning så där, i mitt återkommande bildtema: I min hand.
Filmfestival i Göteborg. Mmm. Min blick blir alltid lite dimhöljd när jag minns... Hur vi stretade i, vad som kändes som, ständig motvind. Västkustblåsten. Vinter. Snålblåst utanför. Varma hjärtan innanför. Hjärtan, som klappade för biomörkrets skull. Vi, mannen och jag, kunde säkert se tio filmer på en helg. Även om vi nästan sov oss igenom vissa. Vaknade mörbultade i stolarna, av upprätt sömn. Tog oss tillbaka till rummet vi hyrde för några timmars sömn i horisontalläge också.
Sedan upp igen. På't igen! Film, film, film. Ruta efter ruta. Människoöde efter människoöde. Inget det andra likt. Även om surret från projektorn kan låta förvillande likt ett bi. Ett flitigt film-bi. Numera är vi för lata för att åka dit. För bekväma. Stannar hellre hemma och trycker på en strömningsknapp på datorn, eller på på-knappen på tjock-TV:n. Lite synd förstås. För på filmfestivalen finns det något för alla. På fredag (25 januari) börjar det! Jag ska åtminstone försöka lusläsa programmet. Fullt med bra filmtips ju, för kommande lata filmkvällar.
Danielle Darrieux, heter den franska filmstjärnan. Hon med allvar i blick. Hon får symbolisera det kanske viktigaste med att titta på film - att man lär sig något varje gång. Antingen man vill det eller inte.
Tror jag väntade på att mannen skulle hämta bilen från parkeringen eller nåt. Plötsligt var den bara där, mitt i allt det grå. Eller bruna då. Den färggladaste av alla flaggor. Den viktigaste, enligt mig. Bara för att man lever i ett privilegierat land och tillhör en heterosexuell majoritet, ska man väl inte låta bli att bry sig om alla människors rätt att vara sig själva och älska vem de vill? Eller kanske just därför? På grund av det, ska man bry sig. För att man själv har fått förmånen att ha det så oförskämt bra.
Vad som är viktigt, och inte, är förstås väldigt relativt. Subjektivt. Och individuellt. Men en del viktiga saker är odiskutabla. För ALLA. Det är därför allt börjar med Anne Frank.
Och slutar med påminnelsen om att det inte bara var judar som förföljdes och utrotades, utan alla möjliga "obekväma" medmänniskor. Handikappade. Homosexuella. Romer. Med flera. Med flera. Medmänniskor.
Mina vänner, det är vår plikt - vårt gemensamma ansvar - att minnas.
<3
/helena
ps Visste inte riktigt om jag skulle våga rekommendera er att se Remember (2015). Med en Christopher Plummer i högform. Men nu gör jag det. Ändå. Rekommenderar den. Fast den är brutal på sina ställen.
Hur många fiktiva och verkliga öden man än tar del av, så slutar man aldrig att förundras och förfäras. Slutar aldrig att försöka förstå. Eller att vägra förstå.
pps Orkar ni läsa mer? I så fall tycker jag att ni ska läsa texten jag skrev kvällen efter jag såg utställningen jag nämnde överst i det här inlägget: Kära Dagbok. Om ni inte redan länkat in er dit, så gör gärna det nu, för det här kan mycket väl vara den bästa text som jag skrev förra året.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar