Fem särskilt fina - Inte hundra hundar, men...

"Titta, vad är det som simmar

därnere i vattnet fram?

Vi trodde det var en vattenskål,

men det är visst en guldfiskdamm!"

Vi fortsätter kärlekstemat här inne med kärleken till våra kära husdjur. Och jag tänkte köra lite hundgrejer som kompensation för att det allt som oftast osar katt här inne. 

För visst finns det några vintage-hundar här hemma också. Inte lika många som katter, men ändå. Några naggande goda, få. Som etsningen/gravyren med kvinnan och hunden på. Åh, som jag tycker om den! Hur uttrycksfullt konstnären (vars signatur jag aldrig lyckats tyda) fått hennes små ansiktsdrag. Och hur ivrig hunden känns, långt utanför ramen. För mig står bilden mycket för kvinnans frigörelse. 1900-talets rösträtt och rätt att klä sig som man vill. I byxor! Löst och ledigt och elegant.

Kvinthund. Tik tok. Bara två av mannens innovativa rubrik-förslag till det här inlägget. Haha. Kul ju! Men jag nöjde mig med hundra hundar, fast borde väl skrivit hundra hundraser kanske? För kärleken till ordvitsar kan vi ju heller inte få nog av. Eller hur?

1. Hund. Den heter så; CD:n med Bo Kaspers Orkester. Älskar det omslaget. Älskar.

2. Avon. After shave lotion. I form av en hund. Har för mig att vi hittade den med halvt innehåll, på Myrorna, en gång i tiden. Det finns visst de som samlar på den här typen av förpackningar, och jag förstår dem. Men jag nöjer mig med en.

3. Den japanska barnboken Mjuka vänner. Hårdpärmar med supermjukt innehåll. Den är lika gammal som jag, nej äldre. Semiantik. Från 1967. Lilla jag har fyllt i lite med blyerts här och var. Var tydligen konstnärlig redan som baby, eller inte... Fotona är tagna av K. Tanaka.

4. Frigjord kvinna och glad hund. Matte och hennes fyrfota vän hänger vid den lilla arbetshörnans skrivbord just nu. Gör en glad varje gång blicken rör vid dem.

5. Koppel. Ja, jag antar att man måste ha ett koppel. Så är det ju. Alltför fria tyglar i uppfostran har väl aldrig funkat, på varken djur eller människa. Allvarligt talat så tillhörde det här kopplet vår salig katt (som aldrig lärde sig att befinna sig i rätt ände av det...), numera använder jag det som ett slags skärp (!?!) ibland. Jodå. Kärleken till återanvändning är den största av alla? Ja, nästan.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Vi saknar henne inte varje dag längre. Tänker nog inte ens på henne varje vecka längre. Men hon kommer ändå alltid vara en stor del av vår lilla familj. En tredjedel är faktiskt ganska mycket. Vill ni läsa om katten vi aldrig glömmer? I så fall får ni klicka er bakåt ett par, tre, steg, till rubriken som lyder: Det här är ingen kattbild, det är en tidsmaskin.