Det finns ju så många bra låtar, av alla slag och sorter. Och många slarvigt ihopsatta och småtrista också för den delen. Vad det gäller kärlekslåtar, med tema kärlek till först och främst en älskad person, men också till djur, natur och själva livet, vet jag inte hur många det finns. En uppsjö. En lavinartad mängd. En Mount Everest-stor hög. En Grand Canyon-djup avgrund full. Ja, lika många dåliga liknelser som det finns i de allra sämsta sångerna om hjärta och smärta och trängtan och längtan finns det märkliga texter om kvinnor som vindar och män som hunkar och sådant halvhjärtat tråkigt.
Men sedan finns det ju de där andra också. Sångerna som tar oss med på en färd inåt. Texterna som är så ärliga att de nästan gör ont. Kärleksorden som är universella och samtidigt så djupt personliga. Sånger som Somebody. Av och med Depeche Mode. En låt som funnits med mig i så många år nu. Jag har sjungit den så många gånger, både innan jag bottnade i alla betydelser och nyanser och nu. Nu när jag förstår hela innebörden av texten.
Vet att jag har citerat väl valda ord ur Somebody förut, den här gången gör jag inte det, för det går egentligen inte att välja ut ett par rader bara - hela texten är såå bra, särskilt tillsammans i sitt sammanhang. Ni får helt enkelt lyssna noga på när Martin Gore sjunger. Så känsligt och avskalat vackert. Nästan bedjande i tonfallet.
Vet inte hur det gick till, det handlar väl om kakor, cookies och algoritmer, men plötsligt blev jag påmind om en annan väldigt fin låt: Don't Give Up. Av och med Peter Gabriel. Videon är enkel och avväpnande. Och varm och härlig. Kate Bush sjunger tillsammans med Gabriel, eller snarare svarar honom. Orden är allvarliga. Jag läser på Wikipedia att Gabriel var inspirerad av ett fotografi från depressionsåren när han skrev den här texten. Det handlar om de svåra åren i USA, när så många människor fick lämna sina hem utblottade och utlämnade. De fick försöka söka "lyckan" i andra stater. Människor på flykt från - i - en mycket svårt tid.
Det var särskilt ett fotografi som fastnat hos Peter Gabriel, om jag förstår det hela rätt. Ett speciellt foto som inspirerade honom till låten, taget av dokumentärfotografen Dorothea Lange. Ett foto förställande en mamma på flykt, i just de tider jag nyss nämnde - depressionens USA. En mamma och hennes barn, i vila, i väntan. På bättre tider?
Don't give up, sjunger Kate Bush. Hon vädjar och påminner om allt som är bra i livet, i en svår tid. Känns som att det är en text som överlevt, överlever. Känns som ord som borde tilltala en värld tyngd av ansvaret för att förhindra ytterligare ödesdigra klimatförändringar och en pandemi som angår oss alla. Don't give up. Håll i och håll ut, som vi säger.
Lyssna på två fantastiska röster. Och se den enkla men effektfulla dramaturgin. Don't Give Up. Videon känns som en hyllning till kramen som aldrig vill ta slut.
Sköt om er.
<3
/helena
ps Visst finns det många som kan sjunga. Väldigt många som kan sjunga bra till och med. Men sedan finns det de som kan framföra en låt, sång, text, ett budskap, på ett sätt som får de flesta andra att blekna. Cornelis var en sådan artist. Han kunde ge liv åt orden. Blåsa liv i dem som vårvindar blåser hopp och längtan i torra höstlöv, ungefär. Lyssna på Cornelis när han sjunger Bellman som ingen annan! För lite snusk måste vi ju också ha. Lite kul också. Lite handgriplig kärlek. Lite Bellman. Fredmans epistel n:o 80. Likt en herdinna. Läs gärna texten! Den är lite svår, gammaldags, men kul och väldigt Bellmansk.
Skål för den kära leken, mina vänner! Och för alla de fantastiska låtskrivarna som hjälpt/hjälper oss att sätta ord på den!
pps Om ni vill se mer av mina bilder på samma kärleksfulla tema som ovan, då länkar ni er helt enkelt bakåt till inlägget som heter: Fem särskilt fina - kärleken till patina & poesi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar