Duk, shop, loop, tåt, åse, obruten, glada, oxe, tick, tå, fnask, spy, rymd, se, sed, stöld, hö, krass, visa, ni, ut, vittja, jod, fan, fil, onödig, ägg, rus, obruten, bär, an, ruter, zen, zen, anamma, val, le, er, is, axla. 40 ord, från vår senaste Scrabble-omgång. Upprabblade bara. Nästan alla utlagda ord under en hel spelomgång. Med dem ska vi snart trolla fram en berättelse, tänkte jag.
Jo, höstlovet har ju förvandlats till läslov, vilket är underbart kul att konstatera för alla oss som tror att läsningen är nyckeln till allt. Ja, nästan till allt. Då borde ju sportlovet döpas om till skriv-lovet, tänkte jag. Eller nej, sportlov är förstås också bra grejer. Alla lov borde få innehålla en bra blandning av rörelse - både i kroppen och i knoppen. En rörelseglädje, på spelplanen, på pappret och på dansgolvet, eller skridskobanan eller var som helst.
Anyway. Jag kom på en rolig skrividé för ett tag sedan, på Scrabble- eller Alfapet-tema. Först spelar man en omgång. Lägger de ord som blir och bildas, helt enkelt. Eller ibland ganska komplicerat. Sedan lägger man inte bara ner och tillbaka de små bokstavsbrickorna igen när ni spelat klart, utan återanvänder dem i en skrivövning istället.
Använder så många av de nyss utlagda "korsordsorden" som möjligt, för att få fram en berättelse av något slag. Något kort bara. En dikt kanske. Eller något längre. En hel liten novell. Själv skrev jag ett mellanting. Något halvlångt. Snarare småkort, skrev jag. Och ganska fort, men jag är ju van att jonglera med orden. Ni får ta den tid ni vill och behöver, känna er för. Pröva tålamodet. Och använda vilka ord ni vill och spelar fram, eller om ni lånar några av mig, så är det också okej. Med hjälp av nästan alla orden vi la i förra omgången vi spelade Scrabble, mannen och jag alltså, skrev jag följande. De orden ni ser ovan. Ibland böjde jag och bände lite på böjningarna, men oftast höll jag mig till så som de stod.
Så här blev det:
Helt onödig, var den - presenten. På sängen låg en ask. En F-ask. En ask märkt med ett stort F. F, som i Fia. Fia tyckte det gått en hel rymd av tid sedan hon vattnat tant Johanssons rosor i somras. Det handlade dessutom om ett par veckor. Två korta veckor bara.
- Stark som en oxe, ser du ju ut, Fia lilla. Det här kommer du axla galant! sa tant Johanssson. Och fortsatte förklara hur hon skulle nå amplarna på verandan genom att stå på tå. Sedan kunde hon ta glass ur frysen om hon ville. Och äta så mycket bär från vinbärsbuskarna hon ville, bara hon inte fick ont i magen. Fia tyckte bättre om fil, hon var den enda i sin klass som tyckte glass var för kallt och liksom mest gjorde ont i munnen.
En gång när hon vattnat jättemycket, säkert tio fulla kannor, eller tjugo, funderade hon på att steka ett par ägg att lägga på smörgåsen hon just brett sig. Men det kändes nästan som stöld där i Johanssons kök. Och så fanns det bara salt som det stod jod på, och Fia visste inte om det var bra eller inte. Nu visste hon. Livsnödvändigt, i lagom mängder, hade pappa välvilligt upplyst när hon fortfarande ganska hungrig hade kommit hem en stund senare.
Tant Johansson, och farbror Johansson också, och hans bror Åke, hade åkt till landet - deras drömparadis ett par tre, mil bort. Eller om det var trettio mil bort? Fia mindes inte exakt. Men firrar skulle de vittja, i vilket fall. Alltså fiska fiskar.
- Jag får säkert en val, ska du se, Fia, eller en glada. Farbror Johansson kunde inte låta bli att le med hela ansiktet när han måttade med händerna. Tick tack, sa klockan på köksväggen i somras. Tick tack och bock, som farbror Johansson brukade säga när Fia sprungit och hämtat något som han "bara måste få visa". En rutig duk låg alltid på bordet. Rödrutig till jul. Blå och vitrutig på sommaren. Och en grön och gul där emellan.
- Se här, sa Johansson ivrigt, fast Fia redan stod där vid den rutiga duken med uppspärrade, nyfikna ögon.
- Vad är det för något? Fia kunde inte se vad den lilla saken föreställde. Det var så små saker han brukade tälja i trä, farbror Johansson. Pyttesmå. Men hur söta som helst. Urgulliga.
- Det är en gaffel, ser du väl. En högaffel.
- Jo, nu såg hon. Den minsta gaffeln på jorden förmodligen.
Och då blev han så nöjd, Johansson, när han förstod att hon såg vad det var. Hon, som dessutom var ung nog att inte behöva använda förstoringsglaset och plira länge för att se och förstå.
- Dig är det ruter i! Ja, fan anamma! Fina Fia!
- Sssssscccchhhh. Tant Johansson hyssjade något alldeles förfärligt när Gunnar, som farbror Johansson också hette, svor.
- Sch, han ser dig!
- Vem? Farbror Johansson trodde ändå inte på varken gud, jesus eller den där helt osynliga anden i flaskan, som han sa. Han trodde bara på fiskelycka och tur i kärlek.
- Se upp för hur du laddar och lägger an orden när flickan är här, vädjade Signe, som var tant Johanssons första namn, fast ändå andra på något sätt.
- Ibland är det som om det bara fick plats spy, galla, is och förruttnelse i din mun och i dina tankar, mumlade Signe så lågt att hon säkert inte trodde att Fia hörde det.
Det kändes som om de där fjorton dagarna var likadana allihop. Som om de var en loop i tiden. Om man vill tänka så, vara krass, så hände inget alls. Och det var väl just det som var bra. Tidlösheten. Händelselösheten.
Det var en piece of cake att vattna, utom den gången hon fick den största kannan rakt på foten. Vattnet skvätte ner klänningen, den nystrukna som hon skulle dansa runt midsommarstången i, och lilltån blev blå. Sedan lila. Sedan... Men det var länge sedan nu.
Nu skulle hon öppna Fia-asken. Presenten som ännu låg obruten på sängen. På det glansiga, blommiga pappret såg det ut som något från en väldigt fin shop. Som något från fina gatan, som tant Johansson brukade säga. Från storstan. Långt bort från zen och zen och sedvänjan med rutig duk och termos i samma mönster.
Inuti låg ett kort med hela hennes namn på. Liksom högtidlig; Till Safia, rosen bland rosor! Inte bara Fia. Sa också. Safia. Och så låg där ett halsband, med något som såg ut som ett russin längst ner. Men det var inget russin. Det var en liten, liten svart katt. Med gröna ögon. Ögon av glas.
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar