Här hemma - gröna pinaler, som påminner

Ibland tänker jag på de älskade, använda tingen som 3D-almanackor. Kalender-saker som får mig att komma ihåg vad det är jag ska göra.

Eller, hm, saker jag borde gjort för länge sedan. Som att spika upp den här tavlan på platsen vi såg ut åt den för en halv evighet sedan.

Fiskar. Varför behöver jag bli påmind om dem? För den svalnande golfströmmens skull? Nej. Egentligen behöver jag inte bli påmind om fiskar någonsin, för jag är ju fisk. Född i fiskarnas tecken som jag är, gillar jag alltid att omge mig med fenor och sylfid-formade vattenvarelser av alla de slag. Men nu tänker vi alla på det aktuella djuret mer än annars, för att det är tecknet i tiden.

Överbliven vintage-textil kan man använda till mycket, glöm inte det. Bästa bokmärket, till exempel. Häpp!

 Ibland är de grönaste, mest återanvända sakerna inte alls gröna, men sköna ändå. Både för ögat och...

...för miljösamvetet. Tvätt efter tvätt efter tvätt håller de formen och färgen. Nåja, i alla fall någotsånär. (Mitt äldsta, skönaste plagg är en mjuk, svart kavaj som jag tror jag köpte för 25 år sedan. Jodå. Den började som finplagg, fick följa med på teater och julbord och sånt där. Sedan blev den vardagsplagg, gjorde ett par rejäla varv där på butiksgolvet som jag slet på om dagarna då. Numera fungerar den som en slags rökrock - fast helt utan rök förstås! Eller som ett mysigt mjukt plagg bara. Sliten, javisst. Och lite noppig såklart. Men fortfarande helt okej att använda!).

Långsamt leder också någonstans. En allt annat än seg favorit-strof ur Lisa Nilssons repertoar. Påminner mig ofta om det/den, när jag tappar tålamodet med något (över)ambitiöst vintageprojekt som tar sin rundliga tid.

Men nu ska jag inte glömma att äntligen få den där tavlan på plats, INNAN jag lägger tillbaka den rostiga hammaren i den röriga lådan igen.

Fast vi hinner kanske lyssna en liten, liten stund på en bit av den långa inläsningen av Händelser vid vatten först? En verklig följetong. Rolf Lassgårds röst till Kerstin Ekmans ord. Finns att ladda ner eller lyssna på direkt hos sr.se.

Då så. Hej då. Eller var det inte något mer jag skulle komma ihåg att säga innan det? Jo. Hm. Vad var det? Jo, just det:

Sköt om er.

<3

/helena

ps Fatta, vad komiskt; jag glömde - på riktigt - att fota en grej som skulle få mig att minnas det jag skulle berätta om här i ps:et. Haha. Minnet är verkligen superkort ibland. Kort i rocken liksom. Fast å andra sidan kommer jag ju faktiskt fortfarande ihåg vad det var jag ville berätta för er, så vintage-saken ifråga behövdes väl inte som påminnelse ändå då... 

"Fyra stundtals chockerande historier om moral och rättvisa". Så uttrycker sig den legendariske recensenten Jan-Olov Andersson i Aftonbladet Kultur. Om den här Guldbjörnen-vinnaren.

Jo alltså, vi såg en bra film i helgen. Ville bara berätta det. En riktig feel-bad-film. Våldsam, på ett indirekt direkt och effektivt sätt. Effektiv på det sättet att den ska få oss att tänka till en extra gång. Fundera länge på vad som verkligen hände.

There is no evil (2020). Sheytan vojud nadarad. Den heter så, filmen. Den totalförbjöds i Iran, bara en sådan sak. En viktigt film. Allt annat än lättviktig. Se den, om ni vågar. Eller se den ändå, för dess livsviktiga angelägenhet, dess bländande skådespeleri, och för ett soundtrack som fyller trumhinnorna med helt rätt krypande känsla och stämning.