Ni som känner mig, och ni som läst mig länge, ni vet. Ni vet vilket som är den sorgligaste dagen i mitt vuxna liv. Dagen då ett främlingsfientligt, rasistiskt parti valdes in i vår riksdag. Och på den vägen är det. Sorgligt då. Sorgligt nu.
Hela tiden är det något som påminner. Något som petar i såret. Någon som påpekar att det finns människor som räknas och de som inte gör det. "Kulturell belastning". När jag läser de två orden blir jag först arg och upprörd och sedan ledsen och trött ända in i själen. För det är människor vi pratar om här, av kött och blod. Och den dagen man väljer att börja se på människor som en belastning, den dagen är man för evigt förlorad, tänker jag.
Vincent. Jag tror ni känner igen en av mina mest färgstarka förebilder. Han ansågs av många som en galning i sin tid. Av sin tid? Han hade en stark tro. På naturen och dess kraft. På sin egen livsuppgift - att förmedla det han såg och upplevde. Och han lyckades med det, som ni vet. Han trotsade de som såg på honom som en belastning. Han skapade sin egen väg. Och lyckades göra den till vår allas, även om han själv inte hade en aning om det i sin livstid.
Vad är då kopplingen mellan en konstnär som var ett geni, som säkert skulle fått en diagnos som börjar med A idag, och en partiledare som uttalar sig om sina medmänniskor på ett nedsättande och nedvärderande sätt? Ingen egentligen, men ändå. Jag kan inte låta bli att tänka på orden att historien ser oss, historien kommer skilja agnarna från vetet. Historien kommer visa vem som hade rätt. Eller åtminstone "rätt". Historien talar sitt tydliga språk: Gör din grej och förmedla den till andra. Och jag är ganska säker på att det handlar om glädje och mänsklighet och solidaritet, och inte ett klankande och stampande på människor och deras drömmar.
Trött. Så trött, på att tvingas fortsätta lyssna på den grova och omänskliga generaliseringen av det som är en mängd individer med lika många känslor och tankar och bevekelsegrunder som de är antal. Med lika många drömmar om en framtid för sina barn och barnbarn, som självaste mister Å, det är jag säker på.
En dag måste vi sluta acceptera att det finns människor som aldrig ser potentialen i sin nästa. Som aldrig ser det bästa i folk. Kanske är det för att de så sällan vågar titta en enskild individ i ögonen? Ja, inte vet jag, jag är mest ledsen. Nedstämd.
Jag tänker på alla barnen som mannen berättar om, de han möter i klassrum och på förskola och fritis. De som kommer från många av jordens hörn. Jag tänker på deras kamp för att få tillhöra. Jag tänker på hur de, fortare än någon kan tänka ordet språk, lär sig just språket. Jag tänker på deras drömmar och glada skratt. Jag tänker på dem. Jag tänker på dem som en ekonomisk, social - och kulturell - tillgång.
Det var bara det.
Sköt om er.
<3
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar