För mig är tiden oftast ett relativt begrepp. Tid att bara vara. Att hinna i tid. Leva i nuet. Planera för morgondagen. Svåra avvägningar. Ibland omöjliga. Jag tycker att tiden är så svår att fånga. Den vill inte sitta bakom glas & ram!
Bilderna hjälper oss att ta oss bakåt. Fotografiet som tidsmaskin!
I midsomras, när jag ville göra lite fint, men hade ont om... just det; tid, gick jag rätt ut "bland betongen", för att göra en, botanisk, Kajsa Warg. Eller Cajsa Warg, om man så föredrar. I alla fall, en enda viol, hade likt ett maskrosbarn letat sig upp emellan stenplattorna. Som Alice Lyttkens längtans blåa blomma (kommer ni ihåg den fina tv-serien?), påminner den oss nu, mitt i smällkalla vintern, om att allt alltid börjar om. Hur frusen marken än blir. Tjälen kommer att släppa även den här gången. Även om det känns som att det är evigheter tills dess.
Gott om tid önskar jag, er & mig, så här dan före dan, innan det nya börjar... igen.
:) så hörs vi snart.
/helena
ps. en liten, men fin bild på Alice Lyttkens; HÄR!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar