- Djur i bur är sällan kul, men här är det det. Ytterligare en liten rund del av textilen som heter Sigges cirkus har fått komma upp på väggen. Broderibågen agerar återigen opretentiös vintage-inramning.
- I köket ligger kunskapen och väntar. Bra grej att läsa och slå upp fakta analogt medan potatisen kokar eller så.
- Här ligger ett kollage. Eller delar av det. En julduk i papper, med klassiskt motiv. Sådana här saker som är så bra att hitta second hand. Funkar som julpapper eller dekoration. Eller duk. Eller collage. Jag hade tänkt att fota något typ av julkort av de här bitarna, men tiden har inte räckt till - ännu. Något för julen 2020 då kanske. Får läggas till handlingarna, under rubriken långtidsprojekt med långt ååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååå.
- Det var många år sedan vi besökte filmfestivalen i Göteborg. När vi var unga och vackra brukade vi viga minst en helg till massivt cineastiskt tittande. Nuförtiden bläddrar vi mest lite håglöst i den digitala katalogen och minns att alla - ALLA - filmer var bättre förr. Näedå. Bara skojar. Men det är lite kul att ha några filmaffischer kvar från tiden när det begick sig. Kommer inte alls ihåg den här filmen, om en kvinnlig konstnär av en kvinnlig filmskapare. Hoppas den var bra. Affischen är i alla fall fin. Kanske ska sätta upp den här någonstans ändå?
- I sovrummet vilar en tavla som är på väg upp på köksväggen. Tror jag. Ett spirande motiv känns alltid bra att vila ögonen mot, särskilt nu när solen börjar blända oss med sina konster igen.
- Måste ladda hjärtligaste ljuslampetten med nytt ljus ju. Så här i de hjärtligaste av tider.
- Kattmenyn sitter kvar. Som fastetsad i minnet, precis som själva den svarta katten. I dagarna är det exakt åtta år sedan hon började jaga flygande möss i himmelen i stället. Och fåglar med änglavingar, eller nåt.
- Börjar kanske bli dags att byta ut något här ovanför köksbordet också, även om orden för evigt är lika sanna. Och mjuka novemberäpplen kan lätt förvandlas till pirriga vårfrukter, om man bara vill.
- När man möter sitt eget blekfeta, vita vinterfejs i någon av februaris alla reflektioner, är det bra att påminna sig om att inte ens Madonna är på topp jämt. Häpp.
<3
/helena
ps Håglöst härligt, i den ordningen, hade nog varit mer korrekt. För här hemma går mannen och väntar på att bli frisk från sitt snörvlande, medan jag går runt och väntar på att bli sjuk... Ja, jag vet, en värdelös inställning - att vänta på att bli smittad. Men det är svårt att låta bli att svälja och svälja och undra om det inte har börjat göra lite ont ändå. Haha. Såå knasigt. Tänk om... Nej, jag vågar inte tänka att jag ska klara mig från snor och hosta, för då kommer förkylningen säkert som ett brev på posten.
Mannen är lite bättre, han försöker till och med orka skriva vidare på sin spänningsberättelse om Dyrk. Hör honom tänka i rummet bredvid. Själv funderar jag på att ta en apelsin till. Och låta bli att svälja. Haha. Ja, ni fattar hur jag menar. Och utanför leker solen tafatt med surrande små flygplan och blänkande vattenpussar. Barnen hoppar och springer och gungar och allt det där som barn och deras ben ska göra. Det är nog en bra dag ändå. Kanske blir jag inte sjuk, fast nu fryser jag visst lite...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar