Slutet, hjärtat & början

Vi börjar såklart med hjärtat. En trevlig och flitig muskel. Låt det/den vara med liksom. Inte bara en ynka månad om året.

Och jag studerar de andra extra markerade dagarna när januari har fått maka på sig till förmån för sin en månad yngre syster - februari: Samernas nationaldag. Och skottdagen. Men så är det ju något mumsigt där emellan också förstås - Fettisdagen. Även om man kan äta semlor hela sommaren numera, om det är så att ens vistelseort är lite större än en knappnål eller så, vill säga.

Januari slutade med förkylning och februari börjar likadant, och jag hoppas nu att ni håller tummarna för att jag slipper bli smittad av min gulliga, men snoriga man. Men som den vän av ordning - nåja - jag är, har jag givetvis förberett mig på att bli snorig och hostig och dan. Skrivit listor på vad som ska göras i början på nästa vecka, så att virusdimman inte höljer in den närmaste tiden i fullständigt förkylningskaos. Lite så. Med slem på. Nej, förlåt, nu ska vi prata lite finare, sätta tonen för en ny månad och allt.

Det finns hopp om livet, tro inte annat. Håll kursen, mina vänner, och låt er inte skrämmas av corona och annat som om det vore den nyaste böldpesten eller digerdöden. Glöm inte hur långt vetenskapen har tagit oss, drabbas inte av panik och köp upp alla munskydd från Ystad till Haparanda. Även detta virus ska vi förhoppningsvis landa på fötterna efter. This too shall pass, som någon klok sa en gång i tiden. Även om det naturligtvis är jättekämpigt för dem runt och i det drabbade området.

Såg ni MoDo möta GlaAb? Inte? Missade ni På spåret? Aha, jag förstår. Ni fredagsmyste alltså bort det allra bästa fredagsmyset? Åha, så kan det gå. Men ni får göra som vi, titta på play och så där. Vi brukar ju försöka med tyst kupé och det går väl si så där. Ömsom vatten ömsom vin, kan man säga. Lite högt och lite lågt. Men mest högt får jag nog faktiskt skryta och säga, så här från en Homo Sapiens (blink-blink) till en annan Homo Sapiens.

Mannen stilade hem en mängd musikpoäng och det är honom väl unt, för ibland blir han så arg på all modern musik (allt som är senare än 1970-tal...) som han inte känner igen. Nej då, musikermannen kan allt ha koll på både det ena och det andra, men att han kan sitt musikaliska 70-tal på sina fem fingrar behöver ingen tveka om. Och få är väl de musikkännare som inte instämmer i att all den bästa musiken redan hade skapats innan 1980-talet tog sina första småkrulliga, hempermanentade steg in genom disco-dörrhålet. Ett dörrhål som man tvingades vidga rejält upptill, när modet definitivt skiftande från vida byxben till breda axlar.

Jaja. Det var det. Februaris första bloggade ord. Det gick ju ganska bra, trots snörvlande näsa och hes hals, här strax bredvid mig.

Vill ni ha en liten liten ledtråd till en av frågorna i januaris sista På spåret? Okej. Jag lämnar den längst ner, för dem som vill ha den. Längst ner i pps:et.

Sköt om er.

<3
/helena

ps Vad är det då för märkliga bilder som illustrerar månadens första ord? Jo, Eva Dahlgren behöver kanske ingen närmare förklaring? Nej, jag tänkte väl det. Men de två fotona som jag tog i december får visa oss hur fort en månad kan gå: In på ljus och stämningsfull adventskonsert precis i början bara...och sedan ut igen och så står julen plötsligt bara där och bultar på, röd och glad (här symboliserad med hjälp av ett antal stora textila snöbollar, nästan den enda sorten som gått att krama här i södern hittills den här så kallade vintern). Lite konstigt bildval förstås, men jag hade liksom inga motsvarande foton för januari, som ju verkligen också gick fort. (Och nej, det är inte mannen på första fotot ovan, sååå gråhårig är han inte - ännu.;)

pps Och så den utlovade ledtråden då. Min gamla härliga slogan: Sluta jogga Börja blogga! kan kanske hjälpa er med en av frågorna i fredagskvällens På spåret. Hm. Kanske krånglar det bara till det? Lycka till, ni som inte åkt tåg ihop med MoDo och GlaAb (Molin, Dorsin, Glans och Abadi) ännu.