I köket blommar den blå potatisen. Och bakom några andra loppistavlor och en del egna alster hittar jag en kvinna som vårstädar. Jag tror åtminstone att det är en potatis som slagit ut på köksväggen. Gillar i vilket fall den vilsamma färgskalan, och att något är på väg att gro. Och jag tror att hon vårstädar. Vi får väl se när den kommer upp här någonstans. Tror kvinnan på färglitografin kostade en femtiolapp eller så. Bara ännu en billig kvinna alltså - hehe.
Och i soffan ligger Jens Assur. Hans talande bilder. Foton från platser där ingen vill vara. Planschen från utställningen med namnet: Och himlen därovan. Den har legat här i snart 20 år nu. Ja, inte precis där i soffan, men här hemma hoprullad bland andra planscher, affischer och papperssaker på rulle.
Den måste få komma fram nu, känner jag. Som en påminnelse, om hur lyckligt lottade vi är i vår del av världen. Som en påminnelse om att det finns barn som aldrig kan slappna av efter skolan. Aldrig kan gunga bort en solig eftermiddag. Barn som alltid, jämt, ständigt måste vara på sin vakt. Som aldrig får vara barn på riktigt. Barn som bor i krigs- och konfliktområden. Barn på flykt, barn i osäkra flyktingläger. Barn. Och vuxna, förstås. Men det gör ändå ondare att se barnen få sin uppväxt stympad, mentalt och bokstavligen.
Sköt om er.
<3
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar