Först Janelle Monáe, som satte tonen för hela galan!!!!! Galet bra. Sedan tal som fått mig att gråta en hel salt pöl, fast jag lovade mig själv att inte fälla en enda tår. Förkylningsröda ögon fungerar superdåligt ihop med ärligt rörda ögon.
Laura Derns tacktal till alla sina nära och kära, och särskilt hennes hjältar - hennes kända, skådespelande föräldrar Diane Ladd och Bruce Dern. Herregud alltså. Sigourney, Ripley herself i vimlet, på scenen och nu Elton!!!!!!!!! På scenen live, framför många av Hollywood's finest, as we speak.
Och min gamla idol Eminem. Loose yourself. Publiken ställde sig upp, igen. Och nu får visst Parasit sin andra statyett. Och jag tänker på att det var länge sedan jag verkligen kände för att se en film på bio, mycket på grund av att det knappt finns några riktigt maffiga salonger kvar. Men den här makalösa, tramsiga, härliga och smått amazing galan kan verkligen få en att längta efter att sitta i en stor biosalong. Harriet. Filmen om Harriet Tubman. Bara en av alla liv som måste berättas.
Och bara så ni vet - den här texten kan innehålla några textmässiga spoilers. Vill ni bli surprised senare, får ni blunda nu
Förresten - Tack, för hjälpen med att rensa bland mina anteckningar och inspirationsurklipp. Just nu känner jag mer än någonsin för att koka ihop någon av mina skrividéer till något som kunde leda till en liten film av något slag. Något litet bara. Och så där pytte, pytte obetydligt är det ju faktiskt inte att skapa kortfilm, det kräver stor fantasi och precision.
In memoriam. Ssscchhh. Billie Eilish (stavas det så?) unga stämma vibrerar av gårdagar i en själfull version av Yesterday.
Best actor is coming up, wow vilka guys. En oscar till en joker! Joaquin Phoenix. Ännu ett passionerat tal. Låångt. Snart blinkar någon lampa. Snart spelas någon lite trudelutt upp. "Run to the rescue with love, and peace will follow." Ett citat från Joaquins bror, tydligen. Pratar vi om den oförglömliga River här? Jo, så måste det vara. Vilket tal. Lite svammel här och var kanske, men sedan något om att vi människor är som bäst när vi har each others backs.
Nu kvinnorna. Och Judy Garland. Tänk att Renée Zellweger är så lik henne. Hon pratar om för mycket (säkert bra och viktiga saker) för att jag ska hinna översätta, men jag uppfattar att våra förebilder är viktiga för oss alla. Judy Garland är självklart en självlysande och mycket mänsklig sådan.
Nu reklam. Sedan bästa film. Men den karamellen får ni allt suga på lite. Vänta tills ni kommer upp och ut på något av era ställen där ni brukar uppdatera er.
Nu ska jag njuta av de sista skälvande galaminuterna och sedan sova en stunds välbehövlig beauty-sleep.
Önskar er alla en riktigt bra fortsättning på den här stormiga och kärleksfulla Hollywood-måndagen!
<3
/helena
ps Såg ni den där, nästan överst i bokhyllan? Mitt bland alla onödigt nationalistiska och storvulna faktaböcker hamnade Little Women efter en av våra stora bokrensningar härom året. Varför blir vissa böcker kvar? Och andra utrensade? Har inget riktigt bra svar på det just nu. I'm speachless. Och trött. Men jag har en aning. I det här fallet handlar det om en bok jag säkert fick i present när jag var fjorton, femton år eller så. Vi som var fjortisar på 80-talet var väl ungefär som dagens försigkomna tioåringar, bara så ni moderna peeps förstår tidsskillnaden.
Det är hög tid för alla unga kvinnor från Louisa M. Alcott's 1860-tal och vidare både bakåt och framåt i tiden att göra sig ordentligt hörda. Därför finns boken kvar här hemma. För att min inre fjortonåring hindrade mig från att slänga den. Eller också var det bara slarv. Nej då. Over and out.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar