Jag kan egentligen inte ha någon åsikt om skrivarskolor, eller jo, det är klart att jag kan. Men jag borde inte, för jag vet inte så mycket om dem. Men ibland får jag en känsla av att för mycket skolning runt det personliga skrivandet gör texter opersonliga. Ibland får jag känslan av att det finns en skrivarfabrik där ute. En fabrik som förädlar sitt råmaterial lite väl bra ibland. Som om hela skrivprocessen gick att lära ut och in utantill. Som om regler gjorde alla ord mer läsvärda. Med det sagt är jag helt för det här med tips och trix.
Det här med att hitta nya vägar, andra infallsvinklar och sätt att kringgå rädslor och skrivkramp. Själv har jag ett knippe sådana knep. Några har jag delat med er genom åren, några har mannen använt sig av när han hållit i poetiska kurser (!!???). Jodå, jag har dubbelmoral. Det är helt okej att mannen och jag lär ut lite smått och gott på helt amatörmässig basis, men alla professionella skrivarskolor, de kan bara lägga ner allt från A till Ö. Nej då, inte så. Inte alls.
Det är bara en känsla som smyger sig på ibland; att vissa saker inte går att lära ut, eller in. Och även om de går att lära ut, så borde man kanske behålla lite mer av sitt originella råmaterial ändå. Vägra lära sig vissa saker helt enkelt. Bara för att det ger mer feeling.
Med allt det sagt vill jag dela en liten sak jag skrev med er. En fyrdelad sak. En slags skrivövning. Vad själva knepet går ut på i de här små texterna får ni själva försöka lista ut. Och kan ni inte det så finns "facit" i ps:et.
I ärlighetens namn använder jag mig sällan av skrivarknep. Varken mina egna eller andras. Mina små texter skriver sig oftast själva. Flödar fram på uppstuds liksom. Som om de bara måste ut. Som om jag bara måste få försöka överraska mig själv om och om igen. Fast det där lät kanske lite stöddigt? Lite väl självsäkert? Och det kan jag meddela att jag ofta inte är. Tvivlar ofta på om något går att använda till något annat än att dumpa in hit. Eh? Sorry, älskade papperskorgsblogg. En blogg kan vara så mycket. Ibland får den finna sig i att vara spyhink eller avfallshanterare eller både och. Oftast behandlar jag ju den - och er - med värdighet och respekt, hoppas jag. Och de här små meningarna som följer hoppas jag att ni tycker om. Jag gillar dem i alla fall. Here we go:
PÅ NYCKELPIGEGRÄND (i fyra små delar)
DEL 1
Låten var slut. Kvinnan i det skumma köket knipsade av två vissna blad från fredskallan och lyfte upp armen från skivspelaren. Fade out, tänkte hon. Det hade varit en sådan dag. En som aldrig riktigt ville börja och därför aldrig fick något slut. Dimslöjorna hade legat täta på morgonen. Fått de höga husen längs horisonten att verka mer som trevåningshus än något mer. Bara ett och annat tänt badrum avslöjade att dimman dolde några våningar till.
Låten igen. Samma. Monotonin, en välbekant melodi. En sådan som nynnade sig själv. Andra versen kunde hon fortfarande inte, fast hon lyssnat minst tusen gånger. Det var som om orden mellan brödsmulor och svanesång inte passade ihop. Åtminstone gjorde de inte det i hennes huvud.
Köttbullarna var klara. Låg och spred en svag doft av jullov omkring sig. Det var hennes mors recept, det var hon som lärt henne krydda dem gula. För att det var exotiskt. Exotiskt, som i spännande annorlunda. Currybullarna låg och svalnade i takt med att fler och fler fönster lyste upp på andra sidan gatan. Nu tändes lampan i 7B.
DEL 2
7B. Siffran och den behagliga bokstaven var så välbekanta att Vera inte såg dem längre. Endast de gånger när de inte satt där de brukade, la hon märke till att dem. Som när de skulle moderniseras. När det lilla rara b:t skulle uppgraderas, bli storvulet, överdimensionerat och bulligt. Då hade hon sett dem, 7:an och b:et, när de inte var där.
Hissen knirkade, men det var inget Vera hörde. Välbekanta ljud hörs bara när de tystnar. Hissdörren gled upp med en blandning av svischande och susande, följt av ett tillbakahållet tjut. Som om dörren alltid blev glad när den fick glida igen igen.
VÄLKOMMEN! Den slitna dörrmattan hälsade Vera på samma sätt som vanligt, men inte heller det såg hon, eller kände. Hon tryckte bara på knappen som fingrarna kände lika väl som sina egna knogar. Lampskärmens mjuka fransar mot handryggen, en snabb snärtig rörelse som satt i ryggmärgen.
Det cirkelrunda ljuset som inte lyste upp mer än det behövde. Bordet med den broderade duken med svanar på. Mattan med stora rosor. En ganska ny sak, som inhandlats efter saftolyckan sommaren innan.
Lilla Olivia. Hon hade skrikit så. Inte för den utspillda saftens skull, eller för mattan, utanför för att katten plötsligt tröttnat på att bli klappad.
DEL 3
Hissen var upptagen. Vänta. Eller bära den sovande dottern upp för de tre trapporna. Bära. Försiktigt. Inte väcka lasten. Tunga steg, men lätta. Inte låta klackarna göra de ljud som de helst ville göra. Inte steppa eller dansa betong-flamenco, bara nudda de hårda trappstegen med tårna. Stödja det lilla huvudet mot armvecket. Inte låta tyget i vindjackan prassla flickan vaken. Bara ett par steg kvar nu. Flickan gnydde, gnuggade ögonen och förvandlades sedan återigen till en livlös, livfull last. Så tung så tung och jättelätt att bära.
Av med stövlarna. Lägga flicklasten i soffan och kissa innan telefonen skulle hinna börja ringa. Hon var sen. Trosor ner, kjol upp och en hastig blick på ett rufsigt leende. Det blåste idag och håret var ett segel. Kinderna glödheta och röda.
Trosor upp, kjol ner. Tvätta händerna och välja mellan gourmet-falukorv och kulinariska fiskpinnar. Finaste F-maten till Flickan. Flickan som förmodligen skulle tugga maten i sömnen i vilket fall. Nu ringde det visst. Två uppfordrande signaler. Tre.
- Ja, momo, vi är hemma nu. Mamma kissar!
DEL 4
Den viga kroppen sträckte på sig. Sträckte och sträckte och rullade ihop sig igen. Ljudet fick kroppsrörelsen att tvärvända. Tvärvänta. Nyckel i lås. Kattögon som såg allt som ingen människa kunde se. Mörkret som aldrig blev mörkt för den som har kattögon. En nyckel är aldrig något annat än början på en melodi som slutar med goda dofter i matskålarna. Tonfisk eller kycklingrester. Tonfisk OCH kycklingrester.
Nej, nyckelljudet var inget snart-är-det-mat-ljud idag. Nyckelljudet följdes av tunga steg och en duns ner på stolen som stod alldeles för långt ifrån matskålarna för att det skulle vara nära nog.
Tvätta tassen istället för att svepa smekande runt de korviga nylonstrumporna. Tvätta tassen som skulle tvätta gruset ur ögonen och smutsen ur öronen. Sedan balansera på bokhyllans översta hylla en stund, bara för att.
Stryka svansen över Dalai Lama och trycka nosen mot Lilla Spöket Laban. Jama hjälplöst, som om hon inte kunde komma ner. Jama högre, mer hjälplöst. Höra ljuden som betydde att det skulle bli mat i skålarna ändå. Kanske inte tonfisk, eller kyckling. Men något annat som förmodligen också gick att äta.
/helena
ps Kände ni skrivövningskänslan? Inte? Bra. Det är inte meningen att vara för övertydlig. Men visst kan man tänka sig att de olika personligheterna bor längs samma gata. Kanske till och med känner varandra. Men det behöver inte vara så. Att försöka få sjok av text eller strofer att höra ihop eller inte, kan bli lite som en gåta för en själv. Och visst skulle det kunna vara ett sätt att få igång skrivlusten och känna lite extra skrivnerv i det hela? Att låta karaktärerna snudda vid varandra. Dra fiktiva linjer mellan våningar och år och tid och rum och liv.
I mitt fall var det mest en slump. De bara kom till mig, orden och människorna som bor däri. Kanske hör de ihop, eller inte. Det här är med andra ord ingen riktig skrivövning, mer en efterkonstruktion. Gott nog. Gott så. Kanske var det någon som fick sig ett knep till livs ändå. Kanske såddes ett frö till en ny berättelse här någonstans. Kanske är det någon som vill skriva något ur den lilla flickans perspektiv också. Eller ur någon helt annans. Någon helt annan på Nyckelpigegränd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar