Amouryllis!

Alla pratar tulpaner. Alla, alla. Och visst är de fina, men jag vill prata amaryllis! Värsta tjejtjusaren. En riktig adjektiv-junkie. Ansenlig. Överdådig. Oslagbar. Stolt. Blommar dag efter dag efter dopparedagen. Den är snart inne på sin tredje andning. Sin tredje knopp, som snart ska slå ut. Ni fattar kanske inte grejen här, men, jag har aldrig intresserat mig särskilt mycket för traditionella julblommor. Har alltid föredragit de lite mer ovanliga, exotiska sorterna. Som vinröd flamingo och sprakande papegojstjärt, bland andra. Men nu är det andra bullar, andra blommor. Bara älskar amaryllisen som mannen fick i julgåva av några av alla sina snälla arbetskamrater. The gift that keeps on giving, verkligen! Den känns så romantisk också, särskilt när blombladen är så här omfångsrika och nyansen signalerar direkt till hjärtats pulserande slag.

Och ja, jag ljuger en massa. Inte kan jag låta bli att titta på TV. Det går ju bara inte, inte nu när de starkaste, och mest gracila, idrottspersonligheter som existerar på denna jord, snurrar varv efter varv över EM-rinken. Konståkning får mig alltid på fall, som ni vet. Jag faller till föga och skänker dem ett öga och låter den svarta skärmen lysa upp mitt glåmiga face med sitt blåa, blinkande sken.

Och igår. Nja, i förrgår. I onsdags: Konsthistorier! Såg ni första avsnittet? Jag gillar verkligen formatet - idén att låta en nutida konstnär möta en föregångare, en kollega från en annan tid, och ge dem möjlighet att tillsammans, så att säga, diskutera likheter och skillnader genom tid och rum. Igår mötte Elsa Beskow Roger Andersson. Värdefullt att bli påmind om Elsas storhet och hennes politiska patos. Och spännande att möta en så naturintresserad iakttagare och detaljfokuserad konstnär som Roger Andersson verkar vara. Ser verkligen fram emot kommande avsnitt! Ser fram emot att få möta idel, ädel, underbara, konstfärdiga kvinnor ur vår rika konsthistoriska skatt. Och att lära känna några nya, konstfulla ansikten och dukar. Målardukar, that is.

"Kanske förs den humana debatten bäst i rabatten?" Låter kanske konstigt, men det var en mening - och en fråga - som dök upp i min hjärna efter att jag sett första avsnittet av Konsthistorier.

Lars Lerin, han är så fin. Mm. Som Barbro Lindgren uttryckte det, ungefär så här: Det går inte att låta bli att tycka om honom. Och så kan han ju måla också, bara en sådan sak. Den där sista meningen var min. Men det förstod ni säkert. I enlighet med min nyanlagda, mer restriktiva, hållning till att låta TV-program och serier sluka för mycket dyrbar läs- och skrivtid, hade jag tänkt strunta i den nya säsongen av Vänligen Lars Lerin, men det gick inte. Delvis beroende på att Barbro Lindgren är en sådan klok och charmig person. Det går liksom inte att få nog av henne. Åh, vad jag blev nyfiken på deras brevväxling, önskar så att posten kunde skicka några av breven till mig (jag menar, det verkar ju ändå vara en sådan mängd snigelpost som aldrig når rätt mottagare nuförtiden...). Tänk bara, att få tjuvkika ner i ett par kuvert och följa efter i de två sköna konstnärssjälarnas fotspår. Följa kråkfötterna och tankevindlingarna.

Snart The End här. The Weekend. Full av saker som jag vill hinna med. Först bara, en undran: Undrar om någon orkar räkna efter hur många gånger ordet "konst", i någon form, nämns i den här texten? Om någon skulle orka - glöm inte konståkningen, den räknas ju också.

<3
/helena

ps På tal om romantik. På tal om förra helgen. På tal om vår 26-årsdag. Vi åt gott och lyssnade på bra bilmusik (efter så många år tillsammans har man inte större pretentioner på romantik förstår ni kids ;). Jag fyllde vår utflyktskasse med ett gäng gamla, goda kassettband. Sedan försökte jag få mannen att gissa vilket gemensamt tema de fem utvalda artisterna/banden skulle förmedla till oss. Han fattade ingenting, särskilt inte vad Ulf Lundell och Michael Bolton skulle kunna ha för gemensam minsta nämnare. Ändå lyckades han hala upp en mängd intrikata temaförslag. Inget av dem var rätt. Titlarna. Det var titlarna som var själva grejen. De var alla på temat romantik, åtminstone med lite fantasi. Hör bara: "Keep the Faith" (Bon Jovi), "Telepati" (Roger Rönning), "Soul Provider" (Michael Bolton) "Kär och Galen" (Ulf Lundell) och "Try anything once" (Alan Parsons). Lite väl många män stoppades kanske ner i romantikkassen, men det finns ju så himla många bra män där ute (även om jag lyckades fånga den allra, allra bästa för länge, länge sedan!) - glöm inte det.