tisdag 17 januari 2017

Ett nytt kapitel, del 3


Hon hade viskat och viskat och viskat. Viskat hela vintern. Viskat hela våren. Nästan hela våren, maj pågick ännu. Några få dagar till, sedan sommar. Syrenerna var på väg. Snart skulle bersån fyllas med kaffedoft och bullsmulor.
Hon hade viskat sig hes. -Viska bara rakt in här, hade Snällisen sagt, när han stolt som en tupp visade upp sin hemsnickrade lur. -Här går tankarna in. -Jaha, sa Leka tvekande. -Jaha? Men? Vem är mottagaren då? Och var finns den? Eller han? Eller hon? -Här! Snällisen pekade mot den krumilurigaste delen, på mitten. -Här processas allt. Mals och dissekeras. Minsta fundering tas i beaktande, innan rymden står redo att höra det den borde lyssnat på för länge sedan. -Jaha. Tack då. Sa Leka, och gick in på sitt rum och började viska.
Sedan dess hade hon inte slutat viska. Eller jo, det hade hon, när mamma sagt att det inte var bra att föra fram orden så där tyst hela tiden. -Sjung ut! Alltså, sjung ut ditt innersta istället. Det är bättre för rösten. Och lungorna. Så då gjorde hon det; ömsom viskade, ömsom sjöng. Sina bekymmer, sina hemligheter, sina önskningar, sina sanningar. Och alla sina frågor.
Allt det här hade hänt, som en indirekt följd av att hon stått framför en klöverblommande äng någon gång innan jul. En blomstrande klöveräng som kröp upp för väggarna, hemma hos Snällisen. En vägg utan dörr. -Backa bandet lite nu och gå tillbaka ner för trappan. Snällisens mjuka röst hade ropat till henne från andra sidan klövern. -Ja, fast backa inte på riktigt, gå försiktigt bara. -Gå ut genom ytterdörren och runt knuten, så möter jag dig där vid granen, Leka lilla.
Hans hår var rufsigt och fullt med något. Fullt med damm, fast inte vanligt vitt. Det här var gult, ljusgult. Den diffust rutiga skjortan var felknäppt. Han såg allmänt vindpinad ut. Vindpinad, det var något mormor brukade säga om folk som såg trötta eller ledsna ut. Hon hade skyndat sig att fråga om handfatet och biljetterna och om varför det inte fanns någon dörr. -Det gör det visst det, bara inte där inne, sa Snällisen. I handfatet, förklarade han vidare, blötte han upp gamla nylonstrumpor. -Skitbra att använda som tepåsar, förstår du. -Till min hemgjorda blandning - kamomill och lite till. Leka hade skrattat högt, för det verkade så stolligt alltihop, men bra ändå på något sätt. 
-Min mor köpte alltid med sig ett par extra strumpor när hon storhandlade en gång i månaden. En dag skulle hon säkert få användning för de tunna, glansiga strumporna. Trodde hon. Men det fick hon inte. Jo, någon enstaka gång kanske. Det låg flera hundra par i en stor koffert som jag hittade när jag letade febrilt efter julgransbelysningen. Sa han. -Sedan kom jag på att den slutade att fungera förra året. Exakt klockan 23 och 59 piiiip, slutade den att lysa. Natten mot nyårsdagen. Och nu har jag inte hunnit köpa någon ny än, förstår du. Tiden går ju så fort. -Det förklarar ett och annat, log Leka. -Men. Men, vad gör du där inne bakom klöverväggen då? fortsatte hon med leendet kvar i mungipan. -Målar lite. Och slipar. Och tänker. Allt som gör livet värt att leva! Sa Snällisen och skrattade åter igen sitt typiska Snällis-skratt.
-Och så håller jag på med en grej till dig. En slags julklapp, kan man säga. Även om den inte blir klar till dess. Du får den nog i mellandagarna. Eller till påsk. -Men vad är det då?! Något stort, eller? Leka kunde inte dölja sin iver. -Nja, stort och stort. Mera storartat. Och storslaget! Fastslog Snällisen. -En-bra-att-ha-sak, helt enkelt. 
Så hade det alltså gått till, när hon fick luren. Krumeluren. I den skulle hon locka in alla fjärilarna, de som tog ett bad innanför naveln ibland. Hon skulle låta dem flyga så fritt de ville där inne, i de långa vindlingarna. -Du ska se att det löser sig. Mamma tittade roat på dem, på den person hon envisades med att kalla Pelle och på henne. Snällisen lutade sin sträva, senapsindränkta andedräkt tätt intill Lekas huvud och sa: -Allt du oroar dig över, ALLA du oroar dig över, det kommer att bli bättre när du viskar in dem i luren. Sa Snällisen och högg in på vörtskiva nummer fyra. Den som mamma nyss lagt ett tjockt lager smör på, strax innan hon toppade det mörka, kryddiga brödet med en skinkbit som precis skulle börja sjunga på den sista versen.
Vem tror han att jag är?!?!!! En barnunge, eller?!???!!! Leka hade stängt dörren till sitt rum med en liten, men bestämd, smäll. Där inne hade hon börjat studera den snurriga saken mera ingående. -Den är täckt med ett tjockt lager guld. Och beströdd med en massa diamanter! Enligt Snällisen alltså. I själva verket var den slarvigt bemålad. Med gulgrön, rinnig målarfärg. Och "beströdd" med blandat glitter. En ensam liten ängel satt fastklistrad bredvid en bortkommen glitterälg. Diamanter, my ass! Tänkte Leka. Fast hon inte fick säga, eller ens tänka, så.
Hur det nu var, så hade hon ändå börjat viska. Om barnen med de ledsna ögonen. Om killarna i 6B, som ville leka doktor när hon bara ville vara i fred. Om rösten pappa hade ibland, när han trodde att hon och lillebror sov. Den höga rösten. Om rösten mamma hade vid samma tillfällen. Om lillebrors gnäll. Om mormors trilskande hjärta. Om gråt. Om längtan. Om tårar. Om näsdukar. Om vackert broderade näsdukar (sådana som fanns i nedersta byrålådan hemma hos Snällisen). Om, ja, allt.
Först hände inget, Leka märkte ingen skillnad. Men efter ett par månader började hon ana oanade saker i ögonvrån. Någon kunde le mot henne, bara så där, utan synbar anledning. Och en kille i 5C, som aldrig sett två gånger åt hennes håll förut - Johan med de stora ögonen - började plötsligt heja och fråga om de skulle ta följe en bit. Fler och fler saker hände. Positiva saker. Saker som inte bara brukar hända av sig själva. Det måste vara krumelurens förtjänst. Det bara måste det vara.
Sedan gick tiden. En dag, när hon såg Snällisen ligga på knä och rensa runt de jättelika rabarberbladen, kom hon ihåg att hon glömt påminna honom om biljetterna. Stockholm-Motala. I flera hundra exemplar. Han hade aldrig berättat varför de legat där, på sängen. -Jo, det var mor som köpte dem. Hon trodde att det måste vara bättre där. Det måste väl ändå vara mindre motigt i Motala? Hans mor hade ofta frågat så, rakt ut i luften, retoriskt. (Leka hade inte haft en aning om vad det ordet betydde, innan Snällisen hade varit snäll nog att försöka förklara). Så, varje lönedag, köpte hon en biljett dit. En enkel. Alltid fönsterplats. -Hon åkte aldrig, förklarade Snällisen. -Men hon var alltid extra glad de där dagarna, när biljetten låg ovikt och nytryckt på köksbordet. Som ett löfte. Ett löfte i papper. Extra glad, som om hon, när hon visste att det fanns en väg ut, inte behövde använda den.
Han skrattade inte nu, Snällisen. Log inte ens. Men han verkade inte ledsen heller. Han undrade bara: Om de skulle sätta sig i bersån en stund. Och fika. Och viska hemligheter rakt ut i rymden.



/helena

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar