torsdag 5 januari 2017

Only forever


Bästa sortens återanvändning, enligt undertecknad. En gammal bonad som har sett sina bästa dagar, och så skriver man något på den. Skriver något bra på den. Något riktigt bra. Nu råkar jag ju tillhöra det udda släkte som oftast gillar gamla, småsunkiga bonader precis som de är. Men om man tröttnar på dem kan man alltid göra som Lotta Kühlhorn, skriva något på dem. Skriva något bra på dem. Något som stannar kvar.


I somras. Innanför de tjocka väggarna pågick de sista skälvande dagarna av en utställning. Med, just det: Lotta Kühlhorn. Minns ni?


Jag minns att jag tyckte det var så fint och kul och smart att använda kottar på annorlunda sätt. Som den har ljuskronan, prydd med superstora kottar.

En kopp Kühlhorn. Tänkte att ni kanske också behövde det nu. Hennes stilrena, färgstarka mönstervärld känns så extra fräsch nu. Nu när man vill rensa gommen och kroppen - ja, hela organismen faktiskt - från allt det tunga och feta, känns hennes frukter, grönsaker och bär så extra rätt. Rätt och slätt rätt. Retro-rätt.

Vill ha en disktrasa med ett uppmuntrande, saftigt, färgglatt äpple. Åh, en skärbräda med ett päron på! Och det där hyllpappret med små blå blåbär - vill ha, vill ha.

:)
/helena

ps Fast jag måste erkänna att jag fortfarande lassar in en massa skumtomtar i gapet, det gör jag, nästan som om det inte fanns någon morgondag. Och belgisk choklad, ni vet sådana där läckra snäckformade, vita och bruna, mannen hittade visst en förpackning på rea. Choklad-rea. Inte bra.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar