Orkar vi alls prata allvar idag? Jag frågar Lilla Anna, och hon svarar förvånat ja. För barnen förstår allvaret i vår värld, bättre än många vuxna någonsin kommer att göra. Förintelsen. Mer allvarligt än så blir det inte. Jag har aldrig förstått hur det kan finnas vuxna människor som förnekar att massmordet som skedde för mindre än hundra år sedan faktiskt hände. Men nu förstår jag. Eller det gör jag ju verkligen inte, men jag förstår att det finns de som kan förneka något som hände för ungefär sjuttiofem år sedan, om det finns de som kan förneka det som händer precis framför dem - en pandemi, som lämnat fler familjer än jag vågar tänka på stympade för livet. En smittsam virussjukdom som fått världens sjukvårdskunniga att tvingas arbeta på ett sätt som de egentligen inte alls orkar med. Inte borde behöva orka med.
Jag förstår att många tycker att det börjar bli väldigt jobbigt att leva på ett annorlunda sätt, mer ansvarsfullt och solidariskt än vi i I-världen tvingats till på relativt sett många bekymmerslösa årtionden. Men vi måste hjälpas åt, hålla i och hålla ut och hålla avstånd för allas bästa. Även om du och jag inte tillhör någon uppenbar riskgrupp, kan vi ju ändå ha oturen att smitta någon som gör det, dessutom utan att veta om det.
Såg ett klipp med några ungdomar igår - mitt bland alla reportage om protester mot något som inte är lönt att protestera mot - som betonade hur viktigt det är att vi kämpar för varandra nu. Mm, mitt hjärta blöder för alla dessa kloka och uthålliga unga. Ja, jag fällde faktiskt en tår när jag hörde deras ansvarstyngda röster och såg deras glada, men också allvarliga, ansikten. Det finns hopp om framtiden, mina vänner, det gör det. Glöm inte det.
Jag vill ju också helst bara krypa in i mitt (ägg)skal och mysa och pyssla och så. Det är därför som rubriken mindre än vanligt stämmer med innehållet här i början, och bilderna kan verka en aning malplacerade ihop med ord som Förintelsen och pandemi. Men vi måste våga prata allvar nu, vi måste våga vara en motpol till desinformation och ansvarslöst icke-solidariskt beteende och snack. Vi måste hålla ihop och göra världen hel igen.
För ett tag sedan frågade jag en vän om hen visste hur länge kriget/konflikten i Syrien hade pågått. Och hur många som fått sätta livet till i dito konflikthärd, för att inte säga krigszon. Vet ni vad hen svarade? Jo, det måste väl vara fem år eller nåt nu, va? Och säkert 10 000-tals människor som dött i samband med det då, eller? Vad tror ni svaret är (enligt relativt säker källa - svt)? Tio år. Och cirka 400 000. Fyrahundratusen. Chockade? Ordlösa? Ja, man blir det. Det går inte att förstå. Det som är mest obegripligt är att vi i vår del av världen har så dålig koll (för jag visste såklart inte heller exakt hur länge just den konflikten pågått eller precis hur många som dött) på vad som pågår runt om oss i jordens olika hörn.
Jag är ingen siffermänniska, jag kan inte räkna så långt som till alla konflikter som finns där ute i världen, men en sak vet jag, att det vore bra om människor som fått förmånen att bo i en trygg och krigsfri del av världen, där det bara är att ta en kola till och njuta av naturen runt knuten, försökte koncentrera sig på att lösa de verkliga - mångfaldiga - problemen runt om på vår planet, istället för att navelskåda och skapa nya kvasibekymmer för sig själva och andra som inte uppnått intellekt - eller kunskapsnivå - för att kunna granska fakta kritiskt och korrekt.
Sköt om er.
<3
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar