Det är sällan mannen tar med sig "guran" till jobbet nuförtiden. Det är ju inte så lämpligt att sjunga alltid nu, ur smittosynpunkt och så där. Dessutom har många skolor/fritids gitarrer på plats som går att använda, åtminstone på vissa ställen är de visst hyfsat nystämda och fräscha i strängarna, om jag har förstått det hela rätt.
Därför, på grund av att jobbgitarren fått vila så mycket den senaste tiden, vintertiden, var det kul att höra att han hade fått i uppdrag att spela för sexåringar idag. De skulle lära sig att känna igen barnvisorna. Barnvisorna på allas våra läppar. Åtminstone var de ju det - innan covid.
(Gitarren på väggen är by the way bara en småoduglig prydnadsgitarr som jag började fuska på när jag gick i högstadiet en gång i tiden...).
Nu väntar vi på varmare väder och möjlighet att spela för några av våra äldre medmänniskor igen. Utanför säbos och så, vi hoppas att det snart ska gå. Men vi får väl se. Ja, jag brukar ju inte följa med på de jobben, men jag brukar ändå säga "vi" i de här sammanhangen, eftersom jag är inblandad i planering och upplägg av repertoar, bland annat.
Vi sjöng igenom vår vårrepertoar för ett tag sedan. Jag konstaterade att den känns lite torftig, vi behöver uppdatera och fylla på en del. Varför är så många vårvisor så töntiga? Är det för att alla alltid går bananas när solen återvänder till våra mörka breddgrader? Eftertänksamheten kommer kanske på efterkälken då? Ja, jag vet inte. Jag vet bara att många av visorna känns för lika varandra och dessutom ganska föråldrade - för att inte säga sexistiska - i sitt innehåll.
Så, vad göra? Leta reda på bättre låtar, helt enkelt. Fast det är klart att vi ska spela några av de gamla vanliga också. Många av visorna är det ju som följt med de äldre genom hela livet, åtminstone större delen av deras liv. Därför kan de också fungera som en viktig påminnelse, ha en väldigt viktig minnesfunktion. Så visst ska vi fortsätta att spela de gamla godingarna också.
"Ja, det är våååååååååååååååååååååren, ja det är vååååååååååååååren, som har kommit igen och med den kärleken!"
Vad ska vi då mer göra för att förnya oss då? Jo, skriva eget material. Om vi hinner. Om vi får tid. Jag tänkte försöka mig på lite sångtextning här framåt, och så får vi se om mannen sätter ett par toner till det.
Men nu tänkte jag plåga er med ord utan noter. En tradition jag försökt upprätthålla här inne. Poesi med vår i blick. Och då har jag försökt, med betoning på försökt, skriva utan alltför många av de vanliga vårplattityderna. Låta de allra vanligaste klichéerna ligga kvar på marken tillsammans med de multnande fjolårslöven.
Då kör vi. Ett styck spontan vårdikt, helt utan alltför mycket solsken i blick och blåa ögon och vindar så milda eller friska eller både ock.
Skrovlig
rösten som rör sig mellan husen
Sorglig
tårarna som isen smält
snörvlande snövallar
Förebådande
rösten
Förebrående
tonfallet
Det är någon som pratar om saknad, fast man inte får
Dovt
Lågt
ändå ljudligt
som ett uppvällande jubel som vill forsa förbi alla tvivel
ett nyss upphällt tevatten från en tekanna som inte kunde låta bli att vissla
Mullrande
samtidigt bullrigt
som om den nymornade värmen vill baka bullar över vår öppnade låga, men inte vågar
Rösten igen
sveper genom fönsterfoder och upptinande istappar
Vi känner igen den - rösten
Den håller sig
håller sig
håller sig
håller igen
och igen
igen
och
igen
håller sig för munnen
Men
Den kan bara inte låta bli
att nynna morgonen kry
och sjunga kvällarna längre
Rösten, den klara
Den som klarat strupen
Den rösten
Rösten
Den heter Längtan
Den heter Förväntan, i efternamn
<3
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar