tisdag 6 november 2012

Carrie for President!


Bläddrar lite förstrött i AMERICA*, fast att jag har en miljon andra världar, länder som jag borde bläddra i. Har nog med mitt eget, som alla andra. Jordlotten vi ärvde och allt det där. Men det känns som att jag/vi är skyldig/a dem det - att åtminstone bläddra lite.

Nästan först kommer orden; "This book is a joyous celebration! ..."

Att bläddra förstrött i denna vidunderliga fotobok är, förstås, helt omöjligt. Ögat fastnar överallt - vid ett djuptdjupt stup, på ett fält som täcks med solrosor på precis varenda kvadratmillimeter, hos de vilda hästarna, i det glödande motljusa skymningsljuset, tanken stannar vid en övergiven bensinstation någonstans, i en öken, hos någon som brukar jorden, i nacken på en Amish-kvinna, sedan blir ögat indränkt av vatten, en vågskvätt, ett vågskvalp - värd namnet - vid Long Beach.

Jag kan inte låta bli att citera ett citat ur kapitlet kallat Shorelines;

" The river is within us, the sea is all about us;
   The sea is the land's edge also, the granite
   Into which it reaches, the beaches where it tosses
   Its hints of earlier and other creation."
- T.S. Eliot
 

Det är vinter, det är kargt, det är öde. Två ensamma strålkastare i ett bergigt kustlandskap. Fyren som leder vägen. Landsbygdens överjordiska stolpe-efter-stolpe-nät.

Allt jag ser får mig bara att längta dit - ändå mer.

På sidan 80 står små, små människor inne i en jättestor fiskmun - National Fresh Water Hall of Fame, Hayward Wisconsin. På en annan sida sitter en far med sitt lilla, lilla barn i knät - i Navajo Nation, Arizona. En synbart stor man i hängselbyxor och rödrutig skjorta spelar på ett stränginstrument - i Arkansas.

Det är Nebraska, Alaska och Vermont. Michigan, Oklahoma, Hawaii och Minnesota. Och allt låter poetisk om man bara vänder den sidan till. Den poetiska. Sidan.

But what's so united about them anyway?

Det är Yellowstone och White House. Det är New York City Marathon och Yankee stadium. Det är Empire State Building, den friaste av gudinnor och ett par byggnader som en gång fanns. Det är Wilderness, Towns. And Roadways;

"Afoot and lighthearted I take to the open road,
  Healthy, free, the world before me,
  The long brown path before me leading wherever I choose ...
  Strong and content, I travel the open road."
- Walt Whitman
 

 
En natt för ett tag sedan, när sömnen var svårfångad, så såg jag dem i en valdebatt. De hade valt slipsfärg med omsorg, precis som våra politiker brukar göra, fast att färgskalan visst är lite annorlunda over there. Och jag lyssnade och lyssnade och förstod en del. Och det är klart att det inte gör det sam(m)a om det blir han den andre eller Obama. Men jag tänkte mest på balansen - igen. Hur svår den är att hålla. Mellan det gamla och det nya. Längtan tillbaka till trots, hur ljuv den än kan vara, så lever de där och nu. Vi lever här och nu. Alla vet att det är svårt att vända skutan med så mycket bagage. T o m gamle Noa visste nog det. Och löftena, de är också svåra. Att hålla. Så mycket kan gå sönder på vågen, på vägen, från då till nu.


Ja, inte vet jag. Kan bara önska dem lycka till och hoppas att ingen ska behöva känna sig så osäker på sitt val som den där kvinnan gjorde. Den där kvinnan som intervjuades på TV, den sista veckan inför vårt eget senaste val, hon som sa att hon fortfarande var osäker på om hon skulle rösta på Vänsterpartiet eller... Moderaterna.


Jahaja. Jojo. Ojdå. Ajdå.
:)
/helena


 * "AMERICA" photographs by Jake Rajs
                          foreword by James A. Michener
Published in the United States of America 1996 by UNIVERSE PUBLISHING
New York 1990


ps Rubriken då? undrar ni. Jo, ni såg väl 'Homeland' igår? Hur grymt bra är hon inte i sin roll, Claire Danes? Jag bara undrar. Men det är klart att jag raljerar lite grann. Att ha en bipolär president vore kanske lite för magstarkt spännande t o m för dem, där borta. Eller?

1 kommentar:

  1. Jo-jo. 2012 visste vi inte vad som komma skulle vad gäller U.S.A.-s president... En bipolär hade nog varit att föredra (?)

    SvaraRadera