Spontant

Om någon tidigare ikväll hade sagt till mig att jag skulle köpa: en ganska ful, blommig plastkruka och en vit Goebel-porslinsduva, båda ifrån gamla West Germany, på välgörenhetsloppisen idag. Då hade jag inte trott på denne någon. Jag hade förmodligen skrattat den mitt i ansiktet (som någon uttryckte det på teve häromkvällen).

Och hade denne någon sedan framhärdat och sagt: - Vänta lite här nu, jag är inte klar än... Då hade jag förmodligen förberett mig på att lägga mig dubbelvikt av asgarv.

- Vänta lite här nu, jag är inte klar än, du köpte ju den där lilla mystiska grunkan i avskavt nysilver också, som ingen människa vet vad du ska ha till. Då hade jag definitivt börjat asgarva.

Om någon dessutom hade påstått att loppiskassen sedan, på hemvägen, innehöll en bok med julevangeliet i. Nänä. En superduper ful tavla som jag redan har börjat kalla för; tack-för-maten-den-var-säkert-jättegod-tavlan. Två små trätomtenissar med fyra alldeles oemotståndligt rosa kinder. Om någon hade påstått det, då hade jag nog brutit ihop fullständigt. Gapflabbat.

Som grädde på det berömda moset, som om det inte redan var nog, så sa någon att du skulle föreviga lite av förödelsen med en mörk, skuggig bild på ett halvsunkigt diskställ. Ha ha ha ha. Jag klarar inte mer. Snälla nån, sluta!

Men om någon sedan hade slutklämt i med att "hela det här loppiskalaset" inte kostade mer än 60 kronor sammanlagt, då hade jag förmodligen blivit helt tyst. Knäpptyst. Möjligtvis hade det slunkit fram ett litet - oj.




Skrattar bäst som skrattar sist.
:)
/helena



ps Detta var ett inlägg i avdelningen: Man vet aldrig när hon slår till - den spontanta tanten. Spon-tanten. Se upp för henne! Det är hon som hindrar en från att köpa allt det där snygga, läckra, som man egentligen hade tänkt köpa. Som de där rosa, mycket lätt begagnade, julkulorna.