Poesi är aldrig ute

Idag vet jag precis vad vi behöver - ett par ord i rättan tid. Poesi!

När jag tittar på den lilla blankklappade skulpturen Ute, så ser jag inte bara ett barn. Det kan lika gärna vara en vuxen som står där. Eller en tonåring. För alla har väl någongång känt det som att man har tagit på sig lite för stora kläder. Som när en uppgift, ett uppdrag har blivit en något övermäktig. Och så står man där - lite vilsen och rådvill. Ensam med sina funderingar. Övergiven.

Samtidigt som man är omgiven av en massa omtankar och tillgivenheter, som man kanske inte ens visste om, eller inte ens alltid upptäcker. Men rätt som det är så får man - precis som Ute - en klapp, en kram, ett erkännande, när man minst anar det. Och har man tur så händer det dessutom, när man som mest behöver det. Ibland kommer de uppmuntrande orden eller berömmet från oväntat håll, kanske t o m från en främling. Som då i ett huj kan förvandlas till en exfrämling. Bara en sådan sak.

Tänk om någon hade sagt - de ord som ni snart ska få läsa - till mig som ung, osäker, nybliven vuxen. När jag satt där i min varuhuskassa och skaldade den oförglömligaste av rader, i mitt rutiga lilla spiralblock. I blocket, där man egentligen skulle skriva upp kundernas eventuella prisfelaktighetspåpekanden, där skrev den då knappt tjugoåriga helenan; - Vem ser min rädsla för att inte vara unik? Tänk om jag hade fått läsa Daniels kloka ord redan då. Fast de fanns förstås inte då. Och inte Daniel heller.

Hur än bra du är.
Hur än dålig du är.
Så finns det alltid en bättre än dig.
En värre än dig.
Det är det som gör dig helt perfekt och unik.
 

/av Daniel Quach





:)
/helena

ps Klicka för att komma till poesitävlingspublicering - Del 1: 'Det här är Charlotta. Hon gör mig glad!'
     Klicka för att komma till poesitävlingspublicering - Del 2: 'Det bästa med poesin...'