Det verkar som att röken tätnar härinne, smyger sig längre in, likt en smygrökare, i vart och vartannat inlägg, hos denna den rökfriaste av rökfria bloggerskor. Lite konstigt.
Men lite kul också. För jag tycker att den här skulpturen är ganska så fantastique! (Även om det kanske, tyvärr, inte framkommer ordentligt på de här pixliga fotona som är lite för spontant tagna av mig, med mannens mobil.)
"Cajsa von Zeipels överdimensionerade kvinnor har tydliga referenser till såväl ungdomsestetik som klassisk skulptur. Genom kvinnornas storskaliga format vill Zeipel störa betraktarens, eller kanske voyeurens, traditionellt trygga plats genom att skapa ett omvänt hierarkiskt förhållande. Zeipel modellerar fram sina skulpturer i frigolit och den slutliga formen täcks med ett lager av gips.
Pose Plastique är en av Zeipels unga kvinnor som i en kaxig pose hänger med ena benet över ett podium. Termen 'pose plastique' användes redan i det viktorianska England för att beskriva 'levande statyer', avklädda kvinnor i klassiska poser - ett rumsrent sätt att presentera kvinnokroppen publikt bakom konstens och klassicismens täckmantel."
Citatet är hämtat ur katalogen "Borås internationella skulpturbiennal 2012".
Puh, det var ett långt citat, men jag ville ändå återge hela, eftersom det är så intressant, både att få veta lite mera om denna unga (f.1983) Göteborgsfödda konstnär och hennes verk. Och dessutom den historiska aspekten bakom uttrycket i fråga.
'Pose Plastique' var en av skulpturerna på biennalen som pågick i somras. Den står fortfarande kvar i vårt Kulturhus, i foajén. Jag vet inte hur länge. Om det är permanent eller så. Men det är i alla fall en spännande syn att mötas av, när man kliver in genom entrédörrarna. Men vad är det för något rött som skymtar där bakom? Det verkar lite...
...skumt.
Det visade sig vara ett rött jättegarnnystan?! Ett nystan som ville presentera det nya Textilmuséet för oss. Så vi kliver väl in då - i denna textilt mystiska, men mysiga framtidskapsel.
Det kommer nog att bli bra, det där. Där kommer jag nog att trivas. Särskilt om de tänker ha...
...katter! mitt bland alla tyger, trådrullar och nystan. Yes! Och ett litet mjau då.
På en pelare ville någon påminna om Alfons nya hus. - Yesterday's news, säger jag bara. Det skrev jag ju om för lääänge sedan. Nåja.
I ett hörn stod ett mindre nystan. Det var blått och flott och hade en garntamp som hängde ner - ända in i ett hål i väggen. Eller två hål i väggen.
Det visade sig att det blåa lilla nystanet också hade en historia att berätta. Och i det röda kapprummet med vita prickar på, där hängde bara en enda jacka - den var röd och vit.
Sedan stod mannen och viftade med de gröna biljetterna. Det började visst bli dags att dra sig upp mot scenen.
I det något murriga vimlet såg jag en murrig tavla med folkvimmel på.
Framför den murriga tavlan med folkvimmel på, såg jag ett murrigt folkvimmel. Här, klick, kan ni läsa mer om den stora tavlan om ni vill. Tavlan som blev en kommentar - av Kari Palmqvist - i en debatt om en omdiskuterad långnäst skulptur. Och så kan ni förstås läsa om kungen som finns återgiven på tavlan också. Fast ni har kanske redan kunnat urskilja vem det är, där i 'mobilbildsmurret'?
Till slut slog vi oss ner i de röda teaterbänkraderna för att lyssna på... Ser ni inte vem det är? Det börjar på m. Nej, inte m som i myra, även om man skulle kunna tro det. Utan M som i...
...Majgull! Majgull Axelsson. Hon berättade så intressant om sitt liv, sitt skrivande liv och en del om det andra. Hon pratade om sin journalistkarriär, som bl. a. tog henne till vår lilla backiga stad, en gång i tiden. Om hur svårt det är att låta bli att ljuga när man ska skriva fakta, sa hon en hel del. Och hur befriande det var att hitta till fiktionens värld. Där slapp hon ljuga. Där hittade hon sanningen.
Hon bjöd på minnen som lockade till skratt. Och andra som bjöd till eftertanke. Hon berättade om sin syster och hennes sjukdom och om hur den påverkade skrivprocesser, tankebanor och frågeställningar när hon skrev, den sedemera Augustprisbelönade, 'Aprilhäxan'. Hon avslöjade att den amerikanske sci-fi/skräckförfattaren Ray Bradbury också har skrivit om en aprilhäxa, en aprilhäxa som inspirerade till sin svenska 'häxsyster'.
Författarinnan talade om att hon tycker om sagor. Även nu. Sagor som är skrivna med respekt för den vuxna läsaren. (Gissa vem som kände ett extra systerskap med henne i detta?! Lilla moi, förstås)
Och så uppehöll hon sig en extra stund vid namnen på sina bokkaraktärer. Och deras betydelse. När Minna i den senaste boken, 'Moderspassion', hittade sitt slutgiltiga namn, förlöstes många skrivknutar och flera svårpassade pusselbitar hittade sina rätta platser. Minna har inget med minne att göra rent ordbetydelsemässigt, påpekade Majgull. Men det är svårt att låta bli att tänka på ordet minne/n när man hör namnet Minna. Och det är det ju svårt att inte hålla med om.
Så kan det alltså gå när man åker in till biblioteket för att låna ett par böcker. Man finner ett spännande författarmöte istället. Några böcker fick inte följa med hem den här gången, för när vi smet ut genom den vitprickiga foajén igen. Ja, då var biblioteket stängt.
Nu är jag väldigt sugen på att läsa hur det går för Tyrone, Sofia, Minna och de andra i det översvämmningsdrabbade Arvika i den senaste boken 'Moderspassion'. Och hur ska det gå för flickan som blivit itutad, av sin mamma!, att Dean Martin är hennes avlidne professorspappa? För smakprovsstyckena, de som författarinnan själv läste upp, gav definitivt mersmak! Som ni säkert förstår.
:)
/helena
ps Egentligen en alldeles för stor frågeställning för att få plats i ett litet ps. Men jag kan inte låta bli att tänka lite på ordet segregation - som det diskuteras så mycket runt - med rätta. Och på ordet integration - som det diskuteras lika mycket runt - med lika mycket rätta. Men jag tänker på en annan segregering. En annan uppdelning.
Åldersuppdelningen. Som igår kväll; Varför är medelåldern så hög på denna typen av tillställningar? Varför kommer det så få unga människor med skrivarambitioner och författardrömmar och lyssnar på de som har lyckats uppfylla en del av de där drömmarna? Hur intressant och viktigt skulle det inte vara att ta mera vara på den erfarenhet som andra människor har hunnit skaffa sig? Eller bara komma och lyssna, på en spännande person och hennes berättelse/r.
Visst fanns där en del yngre människor i publiken också, men de var ganska lätträknade. Så varför går, nästan, bara äldre människor och lyssnar på andra äldre och tvärtom. Det funderar jag ofta på. Fortfarande. Även om jag kanske undrade och våndades som mest över detta ålderssegregationsproblem när jag brukade sänka medelåldern med ca 40 år under en sådan här kväll. Nuförtiden sänks den ju 'bara' med en sisådär 25 år, när jag kliver in i salongen. Hm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar