Toppen

Det här underbart vackra vattentornet alltså. Det förföljer mig. Jag ser det lite överallt. På foton. På motivtallrikar. På målningar. Och nu senast på ett - broderi?!

Jo, det är sant. Det var på en välgörenhetsloppis för ett par veckor sedan. I en sådan där fin gammal oval ram satt detta vattentorn amatörmässigt - på ett mycket charmigt sätt - insytt. 1900 står det högst upp på tornet. Så äldre än så kan nog broderiet inte vara.

Det ligger så fint också. Omgivet av en massa lövträd så ser man det nästan inte alls under lövsäsongen. Medan man nu ganska enkelt kan se det ståta utan något förföriskt, grönt sommarhalvårsgarnityr i vägen. Och såå kallt var det inte. Även om mannen tyckte det. Han gör åkarbrasor på bilderna, om ni undrar. Om ni scrollar snabbt upp och ner, så ser ni det nog.

- Måste du fota varenda liten detalj? Jag fryser faktiskt, sa mannen.

- Va? Vad sa du? Vaddå detaljer? Det gör jag väl inte? sa jag.

- Jag går i förväg, fnös (frös) mannen.

Det var den där trappan som gjorde att det knäckte till lite i mitt ömtåliga knä igen. Ni kommer kanske ihåg när jag fick spendera en stor del av förra hösten at Wounded Knee? I alla fall, jag skulle nödvändigtvis upp och titta på den där innergården. Det var minnet av en konsert med ett då, för femton år sedan kanske, lokalt superpoppis band och några andra band som gjorde att jag ville kika in. På den tid som flytt, eller nåt.

Ha, ha! Jag skrattar inte åt mitt onda knä. Nä, nä. Utan åt den lille overallklädde pojken som - till skillnad från vissa andra - sprang på mycket små och lätta ben uppför trapporna. Tittade sedan storögt in mellan gallren, ryckte i låset, vände sig om mot sin farmor/mormor och utbrast; - De vill inte släppa ut oss! Ha, ha och jag som inte ens visste att vi var inlåsta. Så kul, med olika perspektiv på tillvaron.

Hejdå, gamla fina vattentorn! Vi ses säkert snart igen. Om inte förr, så när någon rik helt främmande knös äntligen har bestämt sig för att låta just mannen & mig ärva ett av de där vackra, stora husen, som har äran att få ha den här utsikten - varje dag. Men det är klart, det finns ju ett par lägenhetshus där nedanför också. Annars får man väl helt enkelt fortsätta att stirra på det genom bilrutan. På sin väg mellan punkt B och punkt A.



Tackar som frågar, jag mår lite bättre. Inte toppen kanske, men ändå. Efter att ha tittat ikapp mig på 'Antikjakten', så funderar jag på att beta av ett par missade 'Hustoppen'-avsnitt. Vi får se. En del av de där nyaste husen tycker jag är lite sterilt tråkiga, även om det kan vara intressant att höra om hur de har tänkt runt det rent arkitektoniska.
:)
/helena



ps Här kan ni titta på mitt (och fotograf Bergmans) gamla svart/vita foto på tornet i fråga. Ni vet, det där de vinterlekande barnen verkar skida uppför trapporna. Det kanske är bättre för knäna? Och här inne på Myrorna sågs det också skymta förbi. Vattentornet alltså, inte knät.