I rosens, något suddiga, namn

Hej vänner.

Det är jag, Rosen, som talar. Min vardagsupptagna, trötta (men ganska snälla) matte eller vattne, som vi blommor brukar kalla er, tyckte att jag skulle gästblogga lite. Hon ville att jag skulle berätta för er att hon inte bara försöker hålla styr på tvätthögarna, hon försöker fota fina bilder in hit, till er också. Fast att hennes simultan är lite halvdan.

- Ssscchhh, jag hör ju inte vad jag skriver! Det är Kameran som skriker, larmar och gör sig till. Den bara klagar och klagar, på att den inte får tillräckligt med ljus.

 - Du skulle hållit upp mig när det var fullt av dagsljus kvar här inne - jämrar den sig - allt medan min vattne försöker göra så gott hon kan.

Hon brukar faktiskt göra det. Hon är bra på det - att göra så gott hon kan. Hon är faktiskt världsbäst på det, här hemma i det lilla hemmet där vi bor. Där jag är på besök, vill säga. Tillfälligt besök. Förmodligen mycket tillfälligt besök. Men nog om det.

- Som om inte jag skulle veta allt om hur det är att sakna tillräckligt med ljus!? ropar jag tillbaka till den lumatörstande, luxhungriga Kameran. 

 - Vänta du bara, tills du har fått leva på en kost enbart bestående av ljummet vatten och halvtaskigt nordiskt vinterhalvårsinomhusljus (puh!), då, DÅ, kan vi snacka talk, fortsätter jag.

 - Du får ju ström du, kontinuerligt, energitillskott nästan en gång om dan, tänk den som fick det, slutklämmer jag. Men Kameran bara muttrar.



Och min vattne fortsätter göra det hon är bäst på. Hon låter också hälsa att snart, snart kommer det någotsånär osuddiga och tittvänliga bilder, på det ni ser skymta fram bakom min rygg.
:)
Rosen Rosén



ps Just det ja, det var en sak till. Jag är ju till er!! Alla ni tappra som tittar in här. Min vattne tycker tydligen om er (jo, hon viskade faktiskt det till mig, när hon visste att ingen annan lyssnade...)