Favoritväder utanför - regn. En gråsparv mellanlandar på fönsterbrädan. Läser en rubrik om att klimatfrågorna inte kan vänta på fred. Och jag kan inte låta bli att sucka lite inombords, när jag läser det. Sucken kommer från det faktum att jag själv skrivit samma sak - så väldigt många gånger, långt innan det krig som är på allas läppar.
Här hemma rensas det fortfarande. Några halvgamla saker ska lämnas in till second hand-butikernas sociala verksamheter. Några nya böcker ska förmedlas vidare, till ungdomar och barn som förhoppningsvis kommer bli glada över en extra bok att läsa. Och nu är det äntligen dags att låta den här sypuffen få agera fotpall. Kommer passa finfint som det ju. Trötta fötter blir pigga bara av att se den fina puffen, tror jag bestämt. Vintage. Såklart.
I köket pågår fortfarande förberedelse för en speciell foto-session som jag ska göra. Det börjar närma sig. Och äpplena är kvinnor - Elise - om någon undrar.
Åh. Åh, vad många gånger jag har tjatat om de där målade äggen nu, men nu är det slut med det. Nu ska de läggas in i de här kartongdelarna som jag har sparat för just detta ändamål. Får se hur länge de blir kvar. Och om färgerna fortsätter vara fina - kanske till och med bevaras intakta - under lock, så att säga.
Plockar fram och tillbaka i CD-hyllan också, tänker lite på Kjell Lönnå. Tänk att hans glada ögon har slocknat.
"Josef Fares har gjort sin bästa film", så står det på framsidan. Men det kan man väl inte veta än, funderar jag. Hursomhelst ska vi se ännu en berättelse om krig och barn. Om katastrof och flykt. Flykten från Beirut. Zozo. Skräckblandad förtjusning, de två ord jag oftast känner när det handlar om att se en film med krig och barn i samma mening.
Det verkar lite ruggigt där ute, även om det lätta vårregnet är välkommet. Grönskan böjer sig för vindens alla önskningar, och ett enda rosa blomblad dröjer sig kvar på fönstrets utsida. Med hjälp av vätan kanske, en slags sugkoppseffekt? Eller enbart med viljans hjälp?
Bläddrar förstrött i en bok med ännu ett krig i. Alltid krig, i alla tider. Slänger boken i utrensningshögen, men ångrar mig när jag ser vem som har illustrerat: Jenny Nyström. Den får vara kvar ett tag till. Kan kanske slå upp en sida med lite ditritad kärlek på istället?
På byrån har jag plockat fram en annan bild. Något utrivet från en gammal inredningstidning, så där som jag brukar göra, ni vet. Rosor. Hoppas rosorna väljer freden. Hoppas inga överilade beslut tas. Hoppas hoppas hoppas. Farväl till vapen. Bye bye forever liksom. Hoppet är det sista som överger oss som tror att kärnvapen, och alla andra vapen, är roten till mycket av det onda här i världen. Då och nu och alltid. Hoppas hoppas hopp.
Det var det hela. Over and out. Och oj, vad det regnar. Cats and dogs. En hel djurpark faktiskt. Är det något vädergudarna vill säga oss, tro?
Sköt om er.
Och kram
/helena
ps Ja, bilderna är medvetet redigerade lite fult. "Fult". För att det är finast så, ibland. Utom den söta draken på Jenny Nyström-fotot då förstås, den detaljrika illustrationen kunde jag bara inte med att "förfula". Så det så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar