I ögonvrån

Har jag använt den rubriken nyss? Det skulle kunna vara så, för hela maj känns som en månad som mest passerade så - i ögonvrån. Inte av nonchalans, inte en chans, mer på grund av mängden händelser på världsnivå. Ett informationsflöde så frekvent flödande - många gånger om händelser som är rent förödande, för demokratin och de mänskliga rättigheterna. 

Jag känner en rastlöshet av rättslösheten som florerar på så många ställen i världen just nu. Det kryper under skinnet. Allt skulle behöva debatteras, diskuteras, ja, rent av dissekeras ibland. Men det går inte, så mycket tid finns inte. Så många pennor existerar inte, som skulle behövas för att plita ner varenda tanke som tänkts i skenet av en skev värld.

Tror bestämt att ni vet hur jag menar. Hur det är omöjligt att bena upp allt. Hur Nato-frågan (för att bara ta en av alla moment 22-frågor som finns) gnager liksom hål i huvudet - hur det efter tillräckligt mycket idisslande blir svårt att skilja rätt och fel från varandra. Även om en allians som mest finns till på grund av att det existerar någon som tror att det går att lösa något med "hjälp" av vapen, inte känns rätt någonstans egentligen, absolut inte i maggropen.

Vi kan inte bortse från att det är tillgången till vapen som är roten till mycket av det onda här på jorden. Det är människan som dödar och bär sig destruktivt åt, men lättåtkomligheten är det som kan få en (ung) människa som mår dåligt att kunna agera på ett mer än nödvändigt destruktivt sätt. Happy man don't kill. En sak Rickfors konstaterade i en av sina låtar för länge sedan. Och sannare än så kan det väl varken sjungas eller sägas?

Happy man don't kill. Det är bara så. Det är svaret. Men frågan är hur vi ska få alla människor att må bra, eller åtminstone få dem att må mindre dåligt? Tillhörighet, det är ett svar. Att känna att man har en självklar plats. Att känna att det man är, och kan tillföra, behövs. Att vara behövd är en oslagbar känsla, det vet alla vi som har människor och livsuppgifter som inte skulle bli lika bra utan oss. Vi måste få fler att känna att de behövs. Att deras unika sätt att vara är något samhället vill - och ska - ta tillvara. Människors enorma inneboende resurser att tillföra något bra till sin omgivning, de måste tas tillvara bättre. Den oändliga potentialen som våra barn och unga bär på, den måste förädlas och slipas mjukt, som en snuttefilts-diamant.

Den där reservoaren som finns inom oss alla, en källa fylld av kreativitet och uppfinningsrikedom, den måste vi förvalta hos barnen och de unga tidigt. Allt vad vi behöver finns här inom oss. Ytterligare en låt som säger det uppenbara, även om det inte är en lätt uppgift som ung och nybliven vuxen att själv kunna sortera fram vad man själv behöver för att tillföra något, både till sig själv och andra. Där måste vi äldre vuxna finnas med och guida och råda, tänker jag. Och det här går inte över en dag. Inte det heller, inga positiva förändringar går fort, inte om de ska hålla i längden - och det är ju det vi vill.

Långsiktiga lösningar måste nötas in. Dag för dag, måste vi visa alla barn och unga att de är älskade och behövda. I skolan, på fritids, i hemmet. Och inte att förglömma - i samhället och världen. Vi måste börja värdesätta unga människors åsikter och synsätt högre. Det är ju de som ska ta över sen, eller snarare alldeles strax.

I ögonvrån passerar det faktum att ungdomsförbundet tycker annorlunda än sina äldre motsvarigheter i regeringen, bara för att nämna Nato-frågan kort igen. Kanske är det faktiskt så: Att det är dags att börja lyssna på de unga på riktigt en gång för alla. Det är deras framtid vi vuxna "leker" med. Oavsett om vi ignorerar brådskan att vända den akuta klimatsituationen, eller frågan om att fortsatt försöka hitta fredliga, diplomatiska - och vapenfria - lösningar på jordens och dess många mångfacetterade invånares utmaningar.

Det var maj det. En vacker månad, trots allt. Synd att så mycket vackert bara fick passera i ögonvrån. 

Sköt om er.

Och kram.

/helena