söndag 1 maj 2022

Min finaste kruka är en lampa. Bara en reflektion.

Då var månadens första dag slut. Och vardagen knackar försiktigt på. Måndag hela veckan vill vi inte ha, men en gång i veckan går väl bra. Hoppas er valborgshelg varit skön. Att ni hittade en grön plats att vara på. Här hemma kom vi nyss på att vi glömt att sjunga in våren. Gitarren har fått vila sig, och mannens röst likaså. Det gick ju bra ändå. Valborg sjöng ju tydligen Håkan H själv igår, hörde jag ryktas från våra stora goa grannstad.

Anyway. Ville bara titta in och säga hej, fast det känns lite bakvänt. Min laptop, som jag normalt bloggar ifrån, har slutat att fungera. Suck. Men det är verkligen efter lång och trogen tjänst, så vi får ändå förstå att till slut ger även en gammal trotjänare upp. Förra året dog min ordinarie kamera, och nu datorn. Känns aningens ovant att sitta vid vår arbetshörnas skärm och blogga. Men det verkar gå bra, är ju van att arbeta med annat här mest hela tiden, då borde det väl för tusingen gå att få till ett par spontana blogg-ord också?

När jag öppnade sovrumsfönstret i morse, vid sju eller så, då sjöng han igen - koltrasten. Som om det inte finns någon morgondag, sjunger han. Inte ens måsen som passerade verkade våga störa. I de rosa träden jobbar de flitiga små. Flyger från blomma till blomma, fyller sina lager. Det är lätt att förstå deras snabba vingslag, när man vet hur snabbt den rosa prakten kommer och går.

I år har den skira sköra blomningen i och för sig hållt i sig ett tag, tack vare lagom temperaturer och obefintligt regn.

Vi tittade på ett första avsnitt av en naturserie som började på Kunskapskanalen. Minns inte exakt vad den hette nu, men det handlar om djur världen över och deras relation till årstiderna. Skärmdumpade naturligt ögongodis som en galning. Tror bestämt att jag ska försöka måla av något därifrån. En manta? Jo, jag tror det finns ett djur som heter så. Väldigt roliga bilder på makaker i snö. Och hur de försökte värma sig med hjälp av varma källor. Sedan var det ju sorgligt också. Naturen kan vara grym. En liten liten flodhäst kan vara väldigt försvarslös när krokodiler lurar i vassen. 

Och visste ni att tvestjärtar är värsta bästa morsorna? De gör vad som helst för sina utsvultna små. Det ultimata offret, skulle man kunna säga. Survival of the fittest, comes to mind. Grymt ibland. Men väldigt vackra bilder, och mycket lärorikt.

Nog om det. Eller jag måste bara nämna att berättarröstens manus var så storvulet och pampigt. Kändes nästan som en blandning mellan en skräckfilm och en poetisk uppvisning i den högre skolan. Lite lustigt. Som en slags speaker, snarare än någon som talar lugnt och sansat. Men det gav extra krydda till anrättningen. Djävulsrockor, har ni tänkt på att de ser ut som fladdermöss i vatten?

Nog om det!

Ville mest bara säga hej. Brukar ju börja månaden med lite bonus-grejer, även om det här fotot kanske inte är så särskilt fotogeniskt. Mest sudd.

Det var det. Gick ju bra att blogga från den här datorn också, återstår bara att se om jag kan komma åt mina många många foton på min bloggdator. Hm. Nu ångrar jag allt alla gånger jag skjutit upp att göra back-up av mina senaste fotomappar...

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps Nej, det är absolut inte min finaste kruka, men den blev väldigt bra som lampskärm. Och ett smart tips för att lysa upp något mörkt hörn eller så extra mycket, kan vara att ställa ett vitt och glänsande föremål precis under en nedåtvänd led-lampa och skärm. Fast nu blir ju kvällarna förstås bara ljusare och ljusare här ett tag framöver. Men ändå.

Det här däremot, länka er gärna bakåt med en lätt tryckning, är min allra allra finaste kruka. Vintage, såklart.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar