Håller jag på att bli som alla andra? Det är frågan jag ställer mig, innan jag något mer sansat konstaterar att "alla andra" är en grov generalisering - just en sådan som jag avskyr. Alltså, låt mig omformulera det hela: håller jag på att bli som en av de där personerna som skiter i allt?
Om jag tittar mig närgånget i vitögat, kommer det visa sig att jag har blivit som de andra då (som i Kent-låten, ni vet)?
Kommer jag också bara vända ryggen mot allt det viktiga, när det verkar övermäktigt och bägaren definitivt har runnit över för längesedan?
För jag vill också bara vända min korta trubbnos mot lättsamheter och yta. Jag vill också krypa ihop som en igelkott och låtsas att mordet på ännu en journalist - Shireen Abu Akleh - inte är något som angår mig. Jag vill bara blunda för att tusentals unga män offras i ytterligare ett maktfullkomligt och onödigt krig. Nato, tjato, gnato. Jag vill absolut inte höra talas om den förkortningen en enda gång till i mitt liv, om det gick. Vill bara hålla för öronen och ropa: Bingo! Bingo! och inte höra ett enda argument till för eller emot. Men jag gör inte det. Jag blundar inte. Jag stänger inte öronlocken mot den tröttsamma verkligheten, inte ens när jag hör ordet svält igen.
Svältkatastrof. Vem vill inte vända ryggen till det ordet? För alltid. Nej, jag blundar inte heller för en pandemi som inte är över, trots att stora delar av den bättre bemedlade världens allmänna befolkningar verkar göra det.
Kampen för att så många som möjligt ska överleva fortsätter. Oavsett om det handlar om ett av världens många krig eller svälten som hotar och är en realitet, bland annat på Afrikas horn.
Nato. Ja, vad ska man säga? Jag hoppas de styrande i vårt land vet något som vi andra inte vet, för annars är jag rädd att min magkänsla som säger mig att det här går för fort, är äkta och ärlig. Men förmodligen finns det fakta vi gräsrötter inte känner till, som gör att ett omedelbart hot verkligen står för dörren - och därmed omöjliggör en mer sansad och långsiktig debatt angående om vi borde gå med i någon allians alls eller inte.
Fredligheten är inte något vi borde ta lättvindigt. Diskussionerna borde pågå länge. Och vi borde kanske koncentrera oss på att medla och assistera i de konflikter och krig som pågår på många platser just nu? Alla länders rätt till fred, frihet och demokrati angår oss alla. Kanske är det viktigare - än att se om sitt eget hus först i alla väder? Åtminstone borde väl Nato-frågan vara viktig nog att ventileras offentligt utan blåslampa i röven, tänker jag. Men förmodligen vet de något som vi inte vet. Eller?
Och i mitt nästa liv ska jag bli journalist. För att det behövs många många människor som aldrig blundar för allvaret och verkligheten. (Om jag hade trott på återfödelse för något annat än vintage-grejerna, vill säga.)
Det här inlägget tillägnar jag Shireen Abu Akleh. Och alla andra sanningssökare som fått betala ett alldeles för högt pris.
Sköt om er.
Och kram.
/helena
ps Med det sagt är det verkligen så att jag vill blunda för allvaret runtomkring oss i världen just nu. Jag vill bara frossa i ytligheter och lättvikt, faktiskt. Som vattenkannan. Den blev ju perfekt där i köket. På min barndoms byrå. Blev bra, som sagt. En slags sommarskulptur, som sagt. Låt oss få frossa i ytligheter, åtminstone lite då och då. Om vi samtidigt heligt och dyrt lovar varandra att aldrig blunda för verkligheten längre än nödvändigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar