Det där med att blanda friskt - jag skrev något om det igår i samband med traditioner. Blanda friskt är ett så bra begrepp, tycker jag. Det passar också väldigt bra för att beskriva mina s.k. juldekorationer.
Ha, ha, ni kommer aldrig att tro mig om jag berättar vad jag drömde i natt. Aldrig. Vet inte om det berodde på mitt mycket tillfälliga klipp- och klistraryck som jag fick häromdagen eller om det var den där artikeln i en gammal julinredningstidning som jag ögnade igenom igår. Hur som helst så drömde jag om Ernst. Ja, Kirschsteiger. Jag tyckte bestämt att vi kunde kela lite grann - han & jag - men det ville inte han. Han skulle hem till sin fru. Pysslig, händig, trevlig, välformulerad och trogen - vilken man! Inte konstigt att jag drömmer om honom då kanske, funderar jag allt medan mannen sliter sitt hår, där ute i köket, över all välriven potatis som Jansson kräver. Ha, ha, säger jag bara.
Det bästa pyntet tycker jag annars är det som liksom bara finner sin plats, bland allt det vanliga.
Jo, just det - vi orkade faktiskt upp till julottan i morse! Fast det var allt bra nära att det inte gick att ta sig dit. Vi fick nästan simma mellan alla snösmälta vattenpölar. Regnet måste definitivt utnämnas till årets största julstämningsförstörare. Men väl inuti kyrkan var allt frid och fröjd - juldagsmorgonen glimmade ikapp med den säkert fyra-fem meter höga granen. Och rosen hade sprungit ut igen. Det är min favoritjulpsalm som ni kanske kommer ihåg. Förutom den granna granen och den välbesjungna rosen kändes ottan kanske lite halvtrist. - Den får väl en 3:a eller så, tyckte den något filmpoängsskadade mannen.
Den gamla papperskransen, som jag hittade i en auktionsfyndlåda full med julpynt i våras, har tagit plats hos Ardy's tavla. De verkar trivas finfint tillsammans.
Årets snyggaste julkort är utsett.
Även om korten med alla de söta barnen på alltid vinner hedersjulkortspris. Såklart. - Hur gör de egentligen? Har de klonat sin unge eller? frågar jag mannen, när jag tittar på ett kort där ett barn plötsligt har blivit tre!?
Någon väntande stjärna kom aldrig upp i fönstren i år - annat var tyvärr tvunget att prioriteras då. Men favoriten, den som inte lyser av sig själv men ändå känns självlysande på något sätt - p.g.a. minnen - den lyser i alla fall ikapp med sovrumsmånen nu.
Opp Amaryllis! Så hade jag skrivit på det sträva, bruna pappret som den här tavlan låg inbäddad i. När den nu äntligen har kommit upp ur sin pappersdvala så har den istället fått ta plats i ett kuddhav. Jag hade nog behövt skriva; Opp på väggen Amaryllis! på pappret istället. Hm.
- Den kommer ju att blomma så rart hela året, tänkte jag, när jag ropade in den på en auktion för ett par somrar sen. Men signaturen där i hörnet har jag aldrig riktigt lyckats tyda.
Det var lite lagom julmurriga bilder ifrån mig. Nu ska vi strax titta på Palme och hugga in på mannens nygräddade Jansson. Eller välkryddad potatisgratäng är det väl egentligen, om sanningen ska fram. Ansjovisen var ju slut.
:)
/helena
ps Har ni förresten sett de här muggarna som finns i Ernst Kirschsteigers design - med några av hans egna visdomsord på? Jag föll särskilt för den här!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar