Sjölinblå, Röda rummetrött och Rosa Liksom

Jodå, jag kom iväg en liten sväng på bokföreläsning. Och det var en del folk där, i kulturhusets rödaste rum, men de blev så suddiga, de ville inte låta sig fångas med mannens mobil. Och jag ville inte ta ut kameran i kylan. - Tänk om den fryser, tänkte jag.

Tyvärr hann jag inte komma dit i tid för att höra någon av de duktiga ungdomarna framföra sina egna dikter. Men jag fick i hemuppgift (av mannen) att välja ut några böcker - ur den där stora spännande högen som vår poesiförening har ärvt av den snälle bokrecensenten - att dela ut till de som vågade och ville komma och läsa, eller förpoeta som vi brukar säga, ifrån scenen. Innan det var dags för Rosa Liksom att ta över.

Först var hon modig nog att läsa på sin något knaggliga svenska. Om allt som händer i 'Kupé nr. 6'. Om en resa genom tid och rum. Från öst till väst, eller om det är tvärtom. Om osannolika möten. Och jag funderade på om det finns grottmålningar i Mongoliet och varför det inte skulle göra det?

Sedan smattrade orden fram liksom i staccato-takt när hon gick över till finska. I publiken fanns säkert många av de som kom hit till vår lilla textila stad för att jobba på alla textilfabrikerna som fanns på den tiden när de kom hit från Finland. Det där blev en konstig mening, jag vet. Men konstiga meningar kan också vara intressanta - ibland. Arbetskraftsinvandring kallades det. Om nu någon undrar.

Daniel Sjölin pratade om - rymden?! Och om att han inte kunde rå för att han var här, där på scenen, för att berätta om sina böcker. Det var Forum för poesi och prosas fel, det var de som ville att han skulle komma och berätta om sina böcker trots att han inte gett ut något sedan 'Världens sista roman' kom ut 2007.

Han nämnde något om att han håller på att skriva något nytt. - Aha, det finns alltså något efter ordet sista? tänkte jag.

Han berättade om svarta hål som man kan sugas in i och om röda trådar som man kanske bara kan se från lite längre avstånd. Sedan läste han ur den, trots allt, väldigt självutlämnande boken. En dikt till sitt ofödda barn. Då kände jag ett plötsligt och intensivt behov av att studera det intrikata mönstret i den röda mattan, extra noggrant. På smattrande poetisk ordrik prosa läste han så att skrattet fastnade - inte i halsen direkt - det kändes mera i magen. Men det var fint. Vackert och roligt och oändligt sorgligt. Allt på samma gång.

Sedan gick jag hem och såg mig i ögonen. Såg lite allvar där i hallen, mellan alla den regniga sommarens osålda loppisprylar och spegelns oputsade sanning. Tänkte på alla olika erfarenheter som människor tvingas göra. Och vad bra det är att vi inte alla behöver göra samma. Erfarenheter. Vi kan dra nytta av varandras. Kanske mer än vi tror.

Men mest fundrade jag på den där färgen. Hur allt kan ligga i betoningen. Sjölinblå. Och hur modiga människor är som vågar skriva om saker som det egentligen inte finns några ord för.



:)
/helena