Jag tror att allt började med att jag tog ner en bok ifrån den gröna bokhyllan. En bok som fick det att vattnas i munnen. Redan från sidan ett.
Eller egentligen började det nog med den här filmen. Filmen om glada laxar som hoppar runt i - Jemen. Det var mest för Lasse Hallströms skull som vi hyrde den. Och lite för Ewan McGregors.
Eller kanske började det med att jag kände mig så inspirerad av 'Historieätarna' förra veckan. När de åt sig igenom det glada (utom när man tappar all is nedför alla trapporna då kanske...) tjugotalet. All mat var kanske inte så god, men vilken glädje de visade i utsmyckningen av maten. I form av smörsvanar och annat livsnödvändigt.
" ... Man serverade Ostendeostron, små och feta, små öron i snäckskal som smalt mellan gommen och tungan som konfekt med sälta i./utdrag från Guy de Maupassants Bel-Ami (1885). Citatet är hämtat från Pernilla Tunbergers bok - Böckernas mat, Bra Böckers förlag 1980.
Efter soppan en forell, ljusröd som en ung flickas hy, och samtalet kom i gång. ..."
Kanske började alltsammans med alla intressanta Nobel-program som visats på tv under veckan som gått. Om atomer och ännu mindre partiklar som bara vill spegla sig i riktigt blankputsade speglar. Om celler som kan åka tidsmaskin. Om science fiction som har förvandlats till science reality. Eller hur man ska uttrycka det.
Eller blev jag kanske mer påverkad än jag trodde av det där danska matlagningsprogrammet som sändes från New York? Där det pratades om vikten av lokalproducerad mat och om närproducerad honung, om binas tuffa klimatvillkor. Och där Anne "svängde ihop" en sallad med stekta persikor och pecannötter.
Eller berodde det kanske på att jag funderade på hur det måste ha varit att växa upp i Kina under de värsta hungersnödsåren? På hur det måste ha varit att vakna upp mitt i natten av att det var så kallt i det lilla dragiga huset där man bodde, så att öronen började rinna. På hur Mo Yan ändå uttryckte att han var lycklig under sin barndom, trots att han var hungrig och frös, för han fick lyssna på historieberättarna nere i byn och sedan berätta berättelserna vidare för sin mamma. Ändå tills han började ändra, förfina? historierna så att de till slut blev hans egna.
Kanske berodde det bara på nyfikenhet och förväntan. På en undran över hur honnörsbordet kommer att vara smyckat. På allt grönt och skönt. På skålar som ska utbringas. För allt nytt. Och det gamla. Det nobla arvet. Arvet ifrån Alfred. Hans önskan om att belöna de som arbetar varje dag med att finputsa någon liten detalj som kanske inte får någon större betydelse förrän många, många år senare.
Kanske var det bara något i mitt DNA? Som startade hela processen. Från ax till limpa liksom.
Kan det ha börjat redan med Ragnar Östberg? Med en undran om hur det måste ha varit att lägga all den där guldmosaiken, den som fortfarande skimrar så. Med en bonusundran om vem som skulle ha bjudit upp just mig? Om just mina ögon hade fått lysa ikapp med allt det gyllene, i den där salen.
Allt började kanske helt enkelt med att jag lyfte kameran och ville anrätta en bildlig soppa? En där varje ruta, varje ingrediens, var för sig kanske inte smakar så mycket, men tillsammans blir de något mer. Som all riktigt god mat?
Kanske det, jag vet inte. Det enda jag vet med säkerhet är att boken 'Böckernas mat' av Pernilla Tunberger är fullständigt ljuvlig. Att sidorna vimlar av författare som skriver om mat i alla dess former. Mycket ostron. Och en del jordgubbar. Några blåbär. En del Nobelpristagare finns representerade och en del kommande Nobelpristagare. När boken skrevs 1980 hade ju t.ex. Doris Lessing inte fått sitt pris än. En hel del svenskar finns också med, som allas vår Astrid.
Kanske borde jag citerat fler munvattnande texter för er att ta del av. Jo, det borde jag såklart gjort.
En sak till vet jag, förstås - att jag aldrig borde ha ägnat tid åt 'Laxfiske i Jemen', för den var ganska larvig, tyckte jag. Men boken är kanske bättre? Och så borde jag kanske skrivit rubriken 'Vitlöksballaderna' överst istället?
Men skålen som de utbringar i filmen passade så bra just idag, tyckte jag. För tilltro till sin förmåga måste man nog ha som forskare. Och en tro på att de små små myrstegen som man tar varje dag, en dag kan leda ända till ett snöigt Stockholm. Dessutom serveras det väl nästan alltid någon form av fisk vid de många långa långborden just ikväll? Eller?
Skål!
:)
/helena
ps Här! hos Bokbörsen hittar ni ganska många ex. av Böckernas mat. Med mycket varierande priser. Bara ett tips, om ni inte orkar vänta tills ni hittar den på loppis.
pps På Bokbörsen listar de just nu 37.000 "redan lästa" böcker av, om eller med nobla litteraturpristagare. Påstår de.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar